Kodnamnet för pansarvagnen är ”noshörning”. En skadad soldat är en ”blomma”. Krigsfångar kallas ”syrsor”. De som dött är ”änglar”. De förbjudna fosfor-vapnen kallas ”brinnande rök”. Det krig som de unga israeliska pansarsoldaterna utkämpar i ”Lebanon” verkar – ur deras perspektiv åtminstone – fyllt av sådana surrealistiska, naturinspirerade omskrivningar och obegripligheter. De sitter instängda i en stridsvagn mitt en stridzon men utan att veta exakt var de är eller knappt ens vilket land de är i. Eller vad de förväntas göra. ”Jag har bara skjutit på tunnor förut”, säger den förtvivlade 20-åring som fått uppdraget att sköta kanonen.
Regissören Samuel Moaz skildrar i ”Lebanon” sina egna erfarenheter av Libanonkriget i början av 80-talet då han själv var en av de föga stridsberedda värnpliktiga som skickades ut för att döda. I gårdagens DN-intervju berättade han hur plågsamma de minnena var och hur långt tid han hade väjt för att framkalla dem igen. Det riktigt originella med ”Lebanon” är hur hela filmen genomsyras av den smärtan och framför allt hur väl han lyckas gestalta känslan av att vara en liten ovetande kugge i ett stort maskineri.
Hela filmen utspelar sig i princip inne i den rostiga, skruttiga, skitiga pansarvagnen full av skräp och cigarettfimpar där soldaterna sitter instängda. Känslan av klaustrofobi inne i det där eländiga hålet är mördande. Deras ångest när de får order att skjuta går nästan att ta på. Själva har de ingen möjlighet att få en realistisk bild av det som händer omkring dem eftersom det enda de ser av omvärlden är utsnittet som syns genom kikarsiktet. Heroismen är många mil där ifrån.
Det är en plågsam film även att se. Fokuserad, stringent och visuellt effektiv som bara den. Men som åskådare kämpar man mot känslan av total meningslöshet när det urskillningslösa dödandet, de blodiga sönderskjutna kropparna och de döda barnen passerar revy. Våldet mot sinnena är hårt också. När pansarvagnen träffas av en granat lyckas Maoz ge känslan av att även åskådaren sitter instängd och får trumhinnorna massakrerade av det öronbedövande ljudet. Inte en comic relief någon stans, ingen schysst kille att identifiera sig med. På den punkten är Maoz obönhörlig och sträng. Ett mod som man bara kan buga sig inför.
När en bister plutonchef ger order att skjuta för att döda, även civila, har soldaterna inga chanser att säga nej. Liksom i Ari Folmans prisade ”Waltz with Bashir” som kom förra året och handlar om samma krig, är det känslan av en fruktansvärd regelvidrighet som genomsyrar varje stridsscen. Krig är för djävligt tycks de säga, men när de mest grundläggande överenskommelserna om att vara försiktiga med civila överträds blir det ett skamfläck som aldrig går att tvätta bort – oavsett om man politiskt sätt kan rättfärdiga kriget i sig.
På det sättet inlemmar ”Lebanon” sig i raden av oumbärliga anklagelser om övergrepp på civila, som nu senast den skandalösa videon som läckte ut på Wikileaks där amerikanska soldater skämtande och tjoande slaktar civila i Bagdad.