”Så fort det blir tyst fläska på med musik”, skaldade Tage Danielsson på 70-talet, det har man definitivt tagit ad notam i ”Legenden om ugglornas rike”. Nu tror jag inte att regissören Zack Snyder diggar just den här musiken extremt mycket, jag tror tyvärr (i all min illvilja) att det är ett medvetet försök att dölja att det inte finns särskilt mycket att vare sig visa eller berätta.

Det är en tunn tecknad/animerad soppa, utan något som helst näringsrikt innehåll. Ambitionen är: Enkelhet. Barn skall få något tydligt om det goda och det onda – med 3D-effekterna försöker man ytterligare distrahera dem. Det går så där.

Nej, det räcker inte med ett stim av flaxande ugglor i salongen, och filmen må bygga på Kathryn Laskys populära böcker (det har blivit femton stycken om ugglornas kamp), man förstår faktiskt aldrig en enda gång varför det onda är ont och det goda är gott. Två ugglebröder kidnappas av onda krafter, den ene kämpar emot, den andre ger efter. Vi får anta att det är medfött – Kain och Abel. Fast utan några som helst motiv. Det slutar med ett brodermord (ni behöver ju inte berätta det för barnen) och jag sitter som ett livs levande frågetecken.

De onda vill förslava (med hjälp av fladdermöss), de goda vill befria (med hjälp av vanligt dödliga, sådana som du och jag). Det blir så otydligt att det blir suddigt, ungefär som att se en 3D-film utan lämpliga brillor. Både ur- och långtråkigt.

Den svenska röstregin är komplett tondöv, det är näst intill omöjligt att särskilja de olika figurerna. Riktigt slarvgöra.