Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Filmrecensioner

”Let me in”

Foto: Saeed Adyani
Nyinspelningen av den svenska filmen ”Låt den rätte komma in” är en stark, välgjord historia men kan inte riktigt förklara varför man ska se den, skriver Mårten Blomkvist.
Filmrecension
3

Titel: ”Let me in”

Kategori: Drama

Regi: Matt Reeves

Medverkande: Chloe ­Moretz, Kodi Smit-McPhee, Richard Jenkins m fl.

Längd: 1 tim 55 min (från 15 år)

Det skiljer en minut i längd mellan ”Let me in” och svenska förlagan ”Låt den rätte komma in” från 2008. Det är symtomatiskt: Matt Reeves filmatisering av John Ajvide Lindqvists bästsäljare från 2004 skuggar diskret Tomas Alfredsons version från 2008 och kommer inte längre­.

”Let me in” är välgjord, en ambitiös nyinspelning. Den duger att ses, men kan inte riktigt förklara varför man ska göra det.

Handlingen är flyttad från Blacke­berg 1982 till Los Alamos i New Mexico 1983 – nej, ingen aning om varför berättelsen förskjutits ett år. New Mexico låter varmt, men precis som i Blackeberg snöar det i Los Alamos. Owen (Kodi Smit-McPhee) bor med sin mamma i ett område med lägenheter kring en gård utrustad med simbassäng – nu vintertömd – och en klätterställning.

Där sitter Owen ibland och fantiserar om vad han skulle vilja göra med mobbarna i skolan. En kväll får han sällskap av en underlig flicka (Chloe Moretz från förra årets ”Kick-Ass”) som med sin far flyttat in i lägenheten intill.

Den mystiska lilla familjen kommer till området samtidigt som polisen börjar spana efter en serie­mördare som tömmer sina offer på blod.

Under senare decennier har en hel del nordisk film gjorts i nya versioner på andra sidan Atlanten, norska ”Huvudet över vattnet” (1993) och ”Insomnia” (1997) till exempel, och danska ”Nattvakten” (1994) och ”Bröder” (2004). Sverige tycks vid jämförelse ligga något efter, även om ” Den osynlige” (2002) nyinspelats och David Finchers Stieg Larsson-filmer säkert kommer att bli stora. En tidig nyinspelning av svenskt material har förstås en särskild plats i filmhistorien, ”Intermezzo” (1936) blev början på Ingrid Bergmans karriär när hon 1939 gjorde om sin roll i en amerikansk version. Gustaf ­Molanders och Gösta Stevens historia filmades till och med 1980 en tredje gång, som ”På väg igen”, fast då fick Amy Irving överta Bergmans roll.

Ett dystert skäl till att det nu blir vanligare med engelskspråkiga versioner av europeiska verk är att amerikaner nästan slutat se textad film. En film som ”Let me in” är som ny för de flesta amerikaner.

En nyinspelning måste inte slå knut på sig själv för att kännas motiverad. ”Ocean’s Eleven” (2001) och ”The Departed” (2006) plockar inte fram något sensationellt nytt ur förlagorna, men de återberättar historierna med ett annat tonfall. Det räcker.

I ”Let me in” hör man inte riktigt den där nya rösten. Man kan ändå bli tagen. Den är stark, denna historia om dödliga och odöda som gör gräsliga saker, fast alltid av kärlek. Men har man sett den svenska versionen blir Reeves reproduktion mer en jaha-upplevelse.

Och är man bekant med originalet kommer man definitivt att sakna Blackeberg 1982, med ungar i täckjackor och supgänget på kina­krogen. Reeves har inte ersatt den svenska förorten med något eget; John Ajvide Lindqvists figurer känns lite hemlösa där i Los Alamos.