Filmrecensioner

”Leviatan”

”Leviatan”, vars titel anspelar på det bibliska urtidsmonstret med samma namn, utspelar sig vid Barents hav i nord­ligaste Ryssland.
”Leviatan”, vars titel anspelar på det bibliska urtidsmonstret med samma namn, utspelar sig vid Barents hav i nord­ligaste Ryssland. Foto: anna_matveeva

Ryssen Andrej Zvjagintsevs mäktiga saga handlar om den lilla människan och den stora maktlösheten. Kerstin Gezelius faller för ett havsdoftande och vodkaindränkt ödesdrama som blir till en rent fysisk upplevelse.

5

”Leviatan”

Manus & regi: Andrej Zvjagintsev

I rollerna: Aleksej Serebrjakov, Jelena Ljadova, Vladimir Vdovitjenkov, Roman Madjanov, m fl.

Längd: 2 tim, 21 min (fr 15 år).

Hade den arga, rödblonda mekanikern i det stora huset vid det svindlande vackra havs-sundet inte fått namnet Kolja, som betyder segrande krigare; hade han varit lite mindre stark och envis och inte älskat utsikten från sin veranda och marken under sina fötter så mycket; eller åtminstone druckit mind­re vodka och haft en fulare fru, så hade han kanske begripit att han bara är fattig. Då spelar det ingen roll vad man har för talanger eller vad man älskar. Står ens hus på en plats som någon med makt tycker är ekonomiskt intressant, så är det bara att flytta på sig, även om man har byggt det med sina egna händer och marken varit familjens i generationer.

Enkelt folk som mekaniker och fiskfabriksarbetare bor inte så. De bor i ett hyreshusområde längre in utmed kustvägen. Koljas unga fru går dit och tittar på en mörk liten lägenhet med sönderslagna fönster. Här har man lyckats bygga så att det känns instängt, trångt och förnedrande trots att det ligger i samma vidöppna, kringblåsta landskap vid det iskalla Barents hav. Här bor man om man vet sin plats.

Regissören och manusförfattaren Andrej Zvjagintsev har kastat sig in i Jobs bok, det svårtolkade kapitlet i Bibeln om en god, hederlig, framgångsrik man som Gud tar ifrån allt bara för att han ska förstå att han är maktlös och Gud allsmäktig. Här kommer Gud i form av expropriatörer, representerade av den lilla feta, genomkorrupta, cigarrökande borgmästaren med så mycket blod på händerna att han själv ser illamående ut. 

Han nöjer sig inte med att Kolja får alla domslut mot sig – så nästan komiskt entonigt och andlöst upprabblade i domstolen, så att man förstår att det inte finns något utrymme för opposition inskrivet i systemet och att det aldrig har gjort det. 

Att Kolja har försökt överklaga är ändå nog provokation. Och nu har han skaffat en snygg advokat från Moskva också, en gammal lumparvän som har grävt upp skit om borgmästaren.

Borgmästaren måste krossa Kolja, dyka upp framför hans dörr på fritiden och tjafsa, stinkande av vodka han också. Så står de där och svajar på fötterna och stirrar glosögt och hatiskt på varandra vid det magiska sundet under Guds djupblå himmel.

Andrej Zvjagintsevs nervpressande och briljant bildberättade dramathriller ”Återkomsten” (2002) höll åskådaren i ett järngrepp från första ögonblicket till det sista. Det fanns inget sätt att komma undan. Ändå saknade den något. Kanske något evigt.

Att släppas ut i ”Leviatan”, när man väntar sig något liknande, är först alldeles omtöcknande. Det är så mycket mer humor här, så många speciella, starka karaktärer och så mycket evighet att det känns som om man kommer att blåsa bort över vidderna. Sedan rycker det till och man inser att man är lika hårt surrad till samma bergsäkra regissör, men nu som något slags pappersdrake på långt snöre så att man ser allting i uppifrån. Det är friskare och lättare, men oändligt mycket farligare. Man kan krascha in i vad som helst, störta ner och knycklas ihop, trasas sönder och spridas för vinden.

Efteråt är det lite så det känns. Som om man dött och blivit kvar där ute, en osalig ande vid Barents hav. Varje ansikte är så stort och tydligt inpräntat i minnet. Den vingliga polismästaren, vars födelsedag de alla firar med picknick och skjutövningar på oväntade måltavlor. Sonen, som sticker i väg till den övergivna kyrkan för att fly sin pappa. Fruns bussiga väninna och skoningslösheten som hon gömmer under ytan.

Ingen av karaktärerna i ”Leviatan” kan göra något annat än det de gör. Det finns egentligen aldrig några valsituationer. Koljas knepiga karaktär skapar hans öde. Han retar upp folk hela tiden. Hans känsla för vad som är rätt och fel är ansträngande, eftersom alla andra biter ihop och sväljer förödmjukelser de inte borde, för att det är så och för att det kan bli ännu värre annars. Till och med hans närmaste tvingas till svekfullhet.

Han är lika förblindad av att ha rätt som borgmästaren är av att ha makt.

I obetalbara scener sitter borgmästaren och dryftar en vag känsla av samvete med en snygg gammal Demis Roussos-liknande präst (skönt att se något annat än katolsk korruption), som alltid kommer att säga att den lille makthavaren gör rätt eftersom han är troende och donerar till kyrkan. Han är ”Guds fjärde, onda ansikte”, som C G Jung skriver om i ”Svar till Job”. Jung föreställer sig att Job ger Gud ett samvete. Gud kan ju inte se sig själv eftersom han är i allt, men genom att gå in i Jobs medvetande får han ändå syn på sin egen ondska.

Den engelske filosofen Thomas Hobbes namn på den ondskan, den maktfullkomliga sammansmältningen av kyrka och stat, var Leviatan, efter Bibelns urtidsmonster från havet. Men det är nog oundvikligt att man som publik kopplar det stora valskelettet som ligger på stranden i många, känslomässigt förödande scener, till Leviatan. Och det har ingen ondskefull karaktär. Det kanske snarare är Kolja själv som känns som något från urtidsdjupen, en snart utdöd art av stolt men fattig man med en liten jordlott och kunskapen att ta hand om den. 

Och efter tredje aktens tår- och vodkadränkta vandringar fram och tillbaka utmed kustlinjen har man själv blivit det där valskelettet, harpunerad av en träffsäker, rysk regissör, hackad av fåglarna, sköljd av havet, och kan inte annat än se allt som det är. Fruktansvärt och vackert.