”Life during wartime”

Ibland kan en film ligga så exakt rätt i tiden att det känns som om den redan har gjorts fastän den är blänkande ny. Todd Solondz ”Happiness”, om den dråpligt sorgliga medelklass­familjen Jordan, var lite sådan. Överrumplande i sin fysiska pinsamhet, men ändå en bekräftelse på en redan existerande världsbild snarare än en utmaning. Alla karaktärer fanns i det allmänna medvetandet: den beskäftiga systern, den filantropiska losern, de plågsamt osexiga männen, pedofilen, telefonsexmissbrukaren, den förpubertala pojken: de hade valsat runt ett tag: i tragisk form, i komisk form, i kriminalstoryform, i drama­form, i komediform. Solondz plockade bara ut de bästa, slipade dem till diamanter och satte ihop dem i en perfekt, avslöjande ordning som skulle vara självmords­inducerande om inte de exakta replikerna och bilderna hade fått oss att skratta konstigt i stället. Som man skrattar när man får en slimey innanför tröjan.

Varför Solondz vill återvända elva år senare och klottra över sin gamla succéfilm med nya historier är gans­ka svårt att förstå. Systrarna Joy, Trish och Helen är visserligen fascinerande. Så oförmögna att kommunicera eller handskas med relationer att de skulle framstå som sinnes­sjuka om det inte vore för att man dessvärre känner igen sig i dem. Deras tendens att lägga sig i varandras liv på sämsta tänkbara sätt med sämsta möjliga tajmning gör ont.

När Solondz regi fungerar, när absurda repliker uttalas på fullt allvar, utan minsta blinkning till publiken att det är dags att skratta, så kan han fortfarande utvinna ren, becksvart humor ur familjen Jordan, i synnerhet ur Alison Janneys Trish.

Men lukten av återföreningsträff är ändå svår att skaka av sig.

”Life during wartime” följer systrarna ungefär tio år senare, nu spelade av andra skådespelare. Den splittrade ”pedofil”-familjen har flyttat till Florida och Joy flyr från sitt sönderfallande äktenskap för att hälsa på dem. En del karaktärer har åldrats mycket, andra bara något år. En del har bytt hudfärg. Många har blivit sämre. En stackare har blivit Paul ”PeeWee” Reubens.

Men den mest kännbara förändringen är pedofilen Bill, ”Happiness” utan tvekan mest berömda karaktär. Baker Dylan riskerade sin karriär för den rollen. Om man vill nämna något annat som han har gjort måste man alltid förklara vem det är med ”pedofilen i ’Happiness’ ”.

Med sina egendomligt färglösa drag, sin stora, formlösa mun och sina bleka fiskögon var han materialiseringen av hela filmens fumliga, glidande, omedvetna perversion. Slimeyn själv.

Den orakade Ciáran Hinds som äter ett geléhallon i sin fängelsecell är motsatsen.

Karismatisk, med skarpa drag, lysande ögon och klar över vem han är. Han går omkring i downtown Miami i stekande hetta och Edward Hopper-liknande kompositioner som en vacker antihjälte, en Franz Biberkopf i svart, vintageromantisk kostym (som Bill 1 aldrig skulle ha burit). Hans möten med en åldrad vamp på hotellbaren (Rampling, som också verkar komma ur ett annat filmdecennium) och med sonen Billy i studentkorridoren är briljanta med Hinds i Albert Finney-form. En riktig skådespelare av kött och blod mitt bland de tafatta pappersdockorna. Det är ett egendomligt stilbrott, men det är underhållande.

Lika egendomligt och mindre kul är det att se spöken och dröm­sekvenser i Solondz hyperrealistiska värld. Stackars vänliga Joy, nu i Shirley Hendersons sköra form, blir ihärdigt uppvaktad av en självmördares spöke och vandrar planlöst i Floridas månskensnatt i nattlinne till tonerna av Devendra Banharts ”Heard somebody say”. Henderson gör ingen rättvisa alls åt Joy och Solondz verkar inte ha valt filmstil. Han är attraherad av mer känslor, han drar åt melodramen, men kan inte ta steget fullt ut eftersom han har att göra med så explosivt stoff.

”Happiness” var en exakt slipad diamant där alla episoder belyste varandra. ”Life during wartime” är dimmig som en déjà vu-upplevelse som aldrig får sin förklaring.