"Little Miss Sunshine" skildrar familjen som börda. Hemma hos Hoovers har farfar fått flytta in sedan han blivit utkörd från äldreboendet, där han snortat heroin. Nu måste de även ta sig an morbror Frank, en gay Proustexpert som försökt ta sitt liv och - konstaterar han dystert - "misslyckats med det också".
Den Nietzscheläsande tonårssonen Dwayne hatar alla och tänker inte tala förrän han blivit antagen som testpilot i flygvapnet. Och mammas systers familj har satt griller i huvudet på sjuåriga Olive genom att låta henne delta i en deltävling om "Little Miss Sunshine"-titeln, en vedervärdig skönhetstävling för barn.
Det är mycket för paret Hoover - Greg Kinnear och Toni Collette - att bära. Dessutom är pengarna nästan slut. Han håller masken, men det blir tydligare för alla att det inte kommer att bli något bokavtal för hans niostegsprogram "Vägra förlora".
Just som familjen behöver all kraft bara för att komma på benen får de besked att Olive gått vidare till "Little miss sunshine"-finalen i Kalifornien.
Skulle Olive få avstå vore det en bekräftelse på huset Hoovers fall. Enda möjligheten är att packa in alla i den knappt fungerande gamla VW-bussen och på noggrant uträknad budget köra mot Kalifornien.
En rolig men också vemodig skildring av skräcken för att vakna upp ur den amerikanska drömmen.
Karaktärerna låter skruvade. Men "Little miss sunshine" för tankarna till en sammanbitet realistisk klassiker, John Fords Steinbeckfilmatisering av "Vredens druvor" (1940). Där färdades tre generationer av familjen Joad på en skraltig lastbil mot Kalifornien.
Manusförfattaren Michael Arndt har satt en modern amerikansk medelklassfamilj i jordbrukarfamiljen Joads ställe. Det vemodiga är att den utblottade familjen Joads ättlingar har ofantligt mycket mer, men ändå inte känner sig lyckade. Det gäller inte bara tvångsoptimisten Kinnear. Frank, roligt spelad av Steve Carell, har förlorat livslusten efter att ha blivit omåkt i karriären - tillsammans med "The squid and the whale" ger "Little miss sunshine" en mörk bild av den amerikanska akademikervärlden.
En av poängerna är att Arndt och regissörsduon Dayton-Faris - alla långfilmsdebutanter - lyckas säga både att Olives skönhetstävling är fånig och att hennes entusiasm för den är äkta. Här finns en ömhet för USA:s Hoovers.
Man behöver inte notera den. Det går också att se "Little miss sunshine" som bara en sprallig komedi om en färgstark familj. Det är roligt att se drivna skådespelare ur olika generationer - drygt sjuttioårige Alan Arkin gör farfar - från var sitt säte i en folkabuss försöka stjäla filmen.
Vilket tillsammans med det väl söta slutet faktiskt också är filmens svaghet. Familjemedlemmarna har en tendens att bli charmiga komiska krumelurer. Man lämnar biosalongen med en känsla av att de förtjänat att man blivit lite djupare berörd.
Tack ändå: att någon kan klämma in Proust och Little Miss Sunshine i samma film visar att det finns hopp om den amerikanska komedin.