Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Ljus i natten av Aki Kaurismäki

Sherwan Haji och Sakari Kuosmanen i förgrunden.
Sherwan Haji och Sakari Kuosmanen i förgrunden. Foto: Folkets bio

Finsk blues. Flykting söker asyl i Kaurismäkiland

3

Drama

”Ljus i natten”

Manus, regi: Aki Kaurismäki

I rollerna: Sherwan Haji, Sakari Kuosmanen m fl. Längd: 1 tim 38 min (från 15 år).

 När Aki Kaurismäki en gång fick frågan om vad som är meningen med livet svarade han: ”Att skaffa sig en personlig moral som respekterar naturen och människan, och sedan följa den.” Så handlar den finske regissörens konstnärskap också om samhällets olycksbarn. ”Melodramer om arbetarklassen”, kallade jag en gång de 20 långfilmer han gjort sedan 1981.

Filmerna utspelar sig i samtiden men Kaurismäki har genom åren byggt upp en avskalad och vacker estetik med rötterna i mitten av förra seklet. Så när Wikström (Kuosmanen), en av huvudpersonerna i ”Ljus i natten”, inledningsvis lämnar sitt äktenskap och sin lägenhet är inget i scenografin nyare än 1962.

Som så många gånger förr kompletteras retrokänslan även här av en kärlek till bluesmusiken. Och ständige fotografen Timo Salminen arbetar med stillastående hel- och halvbilder – aldrig närbilder – och rotar sig därmed i ett mycket äldre filmspråk. Estetiken är inte oväsentlig för hur man kan tolka Kaurismäki: stundtals har man i konflikterna mellan giriga kapitalister och de utsatta anat en inte helt angenäm nationell nostalgi.

Men med början i mästerverket ”Mannen utan minne” (2002) och i förra filmen ”Mannen från Le Havre” (2012) visade Kaurismäki att hans humanism inte villkoras av gränser. Liksom Kaurismäki tidigare riktade kritiken mot omänskliga inslag i moderniteten handlar det nu om att rika samhällen ska uppträda korrekt mot människor på flykt. Så kliver filmens andra huvudperson Khaled (Haji) av ett fraktfartyg i Helsingfors och söker asyl. Han har flytt Aleppo och trampar in i Kaurismäkiland.

Fast det senare är inte riktigt korrekt, vilket är ett av problemen med ”Ljus i natten”. För vad vi har att göra med, fram till sista halvtimmen när de två männen med speglande öden slutligen möts, är intriger med stundtals alltför olika känsla. Nyskilde Wikström vinner ett stort parti poker (av bland andra en gästande Jörn Donner) och investerar i den sömniga krogen Gyllene stopet (syskon till restaurangen i min Aki-favorit ”Moln på drift” 1996).

Här finns Kaurismäkirealismen, där allt som sker får samma vikt. Där en gatumusikant har samma dignitet som en kroginspektion. Det skapar absurd och karg humor. Och här finns det minimalistiska spelet, hämtat från husguden Robert Bresson. Kaurismäki låter vanligtvis skådespelarna läsa dialogen tills den blir mekanisk och känslobefriad. Med hans egna ord: ”En bra skådespelare uttrycker mer med vänster ögonlock än en hel helikopterstrid.”

Men så är det inte hos Khaled och hans vänner på flyktingförläggningen. De som misshandlas av medborgargarden och förnedras av domstolar. Här är realismens tyngdpunkter och själva spelet annorlunda. Kanske är det så enkelt som att regissörens avskalade stil kräver en annan språklig förståelse, ett annat öra?

Samtidigt, om man kan sin Kaurismäki, är det uppenbart att mycket i de estetiska brotten är medvetet. I tidigare filmer har han vinnlagt sig om att redigera bort starka känslouttryck, men i ”Ljus i natten” klipper han medvetet från ett negativt asylbesked till nyhetsbilder av hur barnsjukhus i Aleppo bombas till smågrus. Det resulterar inte i Kaurismäkis bästa film. Men det är i linje med hans åsikt om att moralen står över allt – till och med hans eget konstnärskap.

  • Se mer.

Tre litterära adaptioner av Aki Kaurismäki: ”Brott och straff” (1983), ”Hamlet i affärsvärlden” (1987), ”Bohemernas liv” (1992).