Jasmine och Osama, som kallas Assi, är ett vackert nygift par. Som de flesta andra vill de förstås sätta bo tillsammans. Men för just de två förälskade, kulturjobbade tjugoplussarna är denna mest naturliga sak i världen i princip helt omöjlig. Jasmine är judinna från Jerusalem, hennes man är muslimsk palestinier från Ramallah.

Det görs ingen hemlighet av det faktum att släkt och vänner, på ömse sidor om gränsen mellan Israel och Palestina, inte tycker att deras relation är någon hit. Men paret har betydligt värre problem än så.

I Israel – åtminstone när Gabriella Biers ömsint sakliga dokumentär spelades in – får palestinier inte bosätta sig ens om de är gifta med en israel. En lagstiftning som kan tolkas som rasism eller en skyddsmekanism för att undvika fler självmordsbombningar på israelisk mark, hur man nu väljer att se det.

De två gör ett försök att slå sig ner i Assis hemby men blir trakasserade av palestinska myndigheter. Till slut återstår bara exil i Europa. Men Assi, med sitt palestinska pass, är inte särskilt välkommen i Tyskland heller.

”Love during wartime” lyfter på ett föredömligt sätt fram individuella människoöden bakom det infekterade läget mellan Israel och Palestina – och visar att oavsett hur man ser på orsaker och verkan i konflikten finns det alltid människor som blir extremt orättvist drabbade trots att de bara vill leva ett vanligt, lugnt liv.

Bier är ärlig nog att inte väja för att skildra tristessen som framför allt drabbade den visumväntande Assi, de lite småaktiga grälen eller det våldsamma antiklimax som uppstår när paret äntligen återförenas i Berlin. Även om det gör filmen lite jämntjock emellanåt, som om själva filmandet smittas av lätt hopplöshet.

Men kanske just för att ”Love during wartime” i all sin vardaglighet inte heroiserar det kämpande paret eller lyfter deras kärlek till himlastormande dimensioner blir det nedtonade dramat till slut förstås väldigt gripande.