Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Lyckan, kärleken och ­meningen med livet”

Filmrecension
1

Längd: 2 tim 20 min (barntillåten).

Regi: Ryan Murphy

Titel: ”Lyckan, kärleken och ­meningen med livet”

Kategori: ROMANTISKT DRAMA

Medverkande: Julia Roberts, Javier Bardem, James Franco, Tuva Novotny

Elizabeth Gilberts självbiografiska ”Eat, pray, love” har legat femtioelva veckor på New York Times bästsäljarlista. Den är själva essensen av begreppet bästsäljarism. Läst och älskad av framför allt en kvinnlig, medelålders läsekrets (vem annars?). Och upplägget – en frihetslängtande kvinna som ger fan i konventioner, köksrenoveringar och kassa äktenskap för att ge sig ut på en själsutvecklande jordenruntresa – är som gjort för en film med fokus på en publik med smak för andliga renoveringsprojekt.

Julia Roberts spelar den Manhattan-baserade Liz Gilbert som en dag känner sig färdig med sitt barnlösa äktenskap. Hon slår sig lös och fastnar för en stilig skådis med spännande new age-läggning och en orientaliskt inredd lägenhet. Men det är inte bra heller. Hennes kloka förläggare/vän Delia går med på att sponsra ett sabbatsår då Liz ska få chansen att ”hitta sig själv” igen. Och helst Gud också. Färden går via Rom, mellanlandar på ett ashram i Indien och slutar på en romantisk strand på Bali där en vacker, klok och jämställd man väntar snällt med en bandspelare full av bossa nova.

Spänningslöst? Ja, tyvärr.

Möjligen kan det vara en kulturfråga. För en amerikansk publik är förmodligen skilsmässoproblematiken mer laddad än för oss sekulariserade, oromantiska och ekonomiskt rätt jämställda svenskar. Eller så är det som en italienare säger i filmer: ”Amerikaner vet allt om underhållning, men ingenting om njutning”. Men förmodligen handlar om det mest om en rejäl brist på svärta. Och det är, utan hennes egen förskyllan, Julia Roberts fel. Hon är alldeles för rätt för den här filmen. För snygg, för mycket karisma, för mycket självförtroende. Det är svårt att ta hennes sökande och plötsliga, ickeförfulande tåreflöden på allvar när alla omkring henne behandlar henne som en prinsessa var hon än drar fram.

I Italien får hon genast en fantastisk, färgstark vänkrets med svenska Tuva Novotny i spetsen. Detsamma händer i Indien, där en skäggig, attraktiv man från Texas förföljer henne för att få berätta sitt livs historia. För att inte tala om Bali där heliga män och kvinnliga helbrägdagörare genast ställer sin eviga vänskap och sin exotiska lokalfärg till hennes förfogande. Bäst är väninnescenerna mellan Robert och Novotny där de frossar i napolitansk pizza och köper nya, större jeans i stället för att oroa sig för vikten. Det säger något om det radikala budskapet i filmen. En röd tråd i filmen är att de bärande rollfigurerna alla ska hitta sina ”ord” som definierar deras inställning till livet. Jag känner starkt att mitt ord just nu är ”I-landsproblematik”.