"Maktens män" är en titt på spelet bakom kulisserna under en amerikansk valkampanj. Här får vi följa det dagliga hårda arbetet med att göra det bästa för medborgarna, utfört av rakryggade och idealistiska män och kvinnor.
Nej, det får vi förstås inte. Det skulle vara nytt, och något nytt syns inte i detta politiska drama, hyggligt underhållande men väl strömlinjeformat.
Åtminstone sedan "Alla kungens män" 1949 har inifrån-skildringarna av politiskt arbete, i synnerhet i USA, varit indignationsdramer. Politiker har avslöjats som skrymtare. Trots det har amerikanska manusförfattare, producenter och regissörer genom alla decennier lyckas behålla sin barnatro. Varenda gång de tittar in bakom de där kulisserna blir de lika upprörda när de upptäcker att senatorer och presidentkandidater kan vara hänsynslösa och ljuga och mörklägga.
Genast måste det göras en film om detta.
Denna gång är det George Clooney som regisserat och själv spelar med i en filmatisering av en pjäs. Ryan Gosling gör kampanj-proffset Stephen, som för en gångs skull även i själ och hjärta är engagerad i en primärvalkamp. Stephen tror verkligen att kandidaten han arbetar för, guvernör Morris (Clooney), inte är som andra politiker.
Morris talar oförväget om att förbjuda bensindrivna bilar och vägrar att dra in religion i politiken. Han kohandlar inte: en motbjudande senator kan tänka sig att ställa sig bakom Morris, vilket skulle garantera viktiga röster, men det är för Morris otänkbart att lova den mannen en eventuell regeringspost.
Denna smala väg inom politiken vill Stephen fortsätta vandra. Fast när han själv gör ett misstag och står inför risken att bli av med jobbet och möjligheten att påverka, övergår han snabbt till att använda fula grepp. Han fastnar i just det mönster han ville undfly: för att få en chans att göra världen bättre förråder han sina ideal.
Clooneys skildring av duellen mellan journalisten Ed Murrow och senator Joseph McCarthy, "Good night, and good luck." (2005), var originell men här framstår George Clooney som en ganska osjälvständig regissör. Det är mycket av de i tv uttjatade tagningarna med människor som raskt promenerar och pratar - och när Gosling stressad skyndar längs en gata och samtidigt snabbt försöker få slut på mobilsamtalet med en journalist, vet man att journalisten strax ska säga något som får Gosling att tvärnita så där dramatiskt tacksamt. Från Stora Konspirationsfilmmuséet har Clooney kånkat ut den kära gamla parksoffan där två män i överrockar får sitta sida vid sida och stelt tala ur mungipan till varandra, på ett sätt så iögonenfallande skumt att det borde vara åtalbart i sig.
Clooney är så förälskad i formen att han sätter den före innehållet. Han gillar att ha alla dessa goda skådespelare att säga cyniska saker i dunkla miljöer. Det leder till att "Maktens män" framställer politik som något ovillkorligen och till sin natur nedbrytande, som man förmodligen bör undvika. Det är förvånande för att komma från någon med Clooneys aktivist-profil.
Ytterligare ett av genrens problem blir tydligt i "Maktens män". Som så ofta inbjuds vi att identifiera oss med en ung idealist. Vi ska leva oss in i drömmen om politik som det möjligas konst. Samtidigt framgår att regissören inte delar den tron, vilket gör det svårt att bli skakad när drömmen krossas.
Försöket att avslöja hyckleri får självt något hycklande över sig. Det blir som när den flitigt spelande polischefen i "Casablanca" (1942) snabbt behöver en förevändning för att stänga Ricks restaurang och förklarar sig "chockad, chockad" över att där förekommer illegalt spel.