För en utomstående tillhör dragracing den märkligaste och mest finfördelade av motorsporter. På drygt 400 meters raka ska de specialbyggda bilarna (eller motorcyklarna) uppnå högsta möjliga hastighet. Klasserna är många: i somliga ska man pricka en tid så exakt som möjligt, i andra gäller just största möjliga acceleration. I den snabbaste klassen uppnår dagens dragsters uppåt 500 km/tim.
Attraktionskraften i sporten känner man mycket lite av i Åsa Ekmans ”Mammas comeback”, som skildrar dragracingdrottningen Rosie Mellbergs återkomst i dagens monsterbil Top Fuel Dragster, efter 34 års uppehåll. På 70-talet slog hon igenom som den mansdominerade sportens första kvinnliga utövare och i fina arkivbilder ser man hennes mest uppmärksammade framgångar i de då bensindrivna bilarna.
Däremot spårar filmen Rosies stora mellanrum: barnafödslar, utbrändhet, skilsmässa, sonen Peters handikapp, vistelsen i USA – dragracingens hemland. Och som filmens bärande, men ändå påtagligt sviktande linje, kampen för comebacken med dottern Sabine som pådrivare. Sabine är trött på att se sin mamma uppgiven och livstrött. Hon ger sig tusan på att som självutnämnd manager och sponsorjägare göra det möjligt för henne att köra igen.
Det är där någonstans filmen dinglar mellan det specifika och det allmängiltiga, mellan själva målet på Mantorps raka och ett tungt vardagsliv med en mammas livsdröm på sparlåga.
Bristen på fokus förstärks av en märkvärdigt intetsägande musikmatta, som utan tillit till sina medverkande kväver varje väsentligt ögonblick. Vare sig det gäller köksdiskussionerna med Sabine, ömheten mellan Rosie, Sabine och Peter eller ögonblicket när det äntligen blir dags för comebacken är den där, plinkar och distraherar.
Deras gemensamma historia är värd bättre.