En ung man sitter i tandläkarens väntrum. Han ser tidningsteckningar av tvillingtorn som ska byggas i New York. Han tappar andan och drar ett bestämt blyertsstreck emellan dem. Han är Philippe Petit, en fransk lindansare och gatuartist med högtflygande ambitioner. Stålvajern är hans scen. Den ska spännas mellan de där tornen, till varje pris. Petit vårdar sedan sin dröm och under tiden gör han ett spektakulärt testförsök mellan topparna på Notre-Dame i hemstaden Paris.
James Marshs prisbelönta film skildrar Petits krokiga väg upp till World Trade Center där han 1974 äntligen lyckades dansa på sin lina mellan de bägge höghusen i en akt av så suverän oberörbarhet inför den uppenbara faran att ramla att det övergår allt mänskligt förstånd. Åtminstone för varje höjdrädd människa. När man väl är där, med Petit, högt uppe i luften, känns allt som tidigare en smula futtigt. Men ”Man on wire” handlar om så mycket mer än att trippa runt på en ofattbar höjd. Marsh använder en liknande teknik med att blanda fakta och fiktion som i den spektakulära ”Wisconsin death trip” och hans uppfinningsrikedom när det gäller att gestalta trettio år gamla händelser kring Petits kupp, och den samhällsanda som omgav, är fascinerande.
Den lite hektiska thrillerformen, delvis understruken av Michael Nymans mekaniskt uppskruvade musik (”Tecknarens kontrakt”), skapar drag under galoscherna. Men det är främst den melankoliska resonansbotten som ger djup. Gruppdynamiken mellan Petit, hans trogna flickvän Annie och hans engagerade medarbetare är intressant gestaltad – liksom hur kuppen till slut konsumerar deras täta band. Den storslagna skönheten i Petits dans bland molnen blir, med facit i hand, ett vackert äreminne över de byggnader och de människor som försvann i ett dammoln den 11 september.