”Män som hatar kvinnor”

”Det är var mans inners­ta dröm. Jag tar vad jag vill ha.” Så säger mannen som i decennier skändat, våldtagit och mördat en lång rad kvinnor när Kalle, förlåt Mikael, Blomkvist äntligen kommit honom på spåren. Det är en brutalt otäck, osminkad scen som har ett svart stråk av äkthet, bortom det spekulativa spänningsmomentet.

Vad jag vill säga är att det å ena sidan finns åtskilligt som förenar den megahajpade ”Män som hatar kvinnor” – del ett i den kombinerade film-och tevetrilogin baserad på Stieg Larssons Millenniumserie – med låt säga en dussinvara som Beck-filmerna. Framför allt visuellt, det är alldeles för mycket teve-estetik och för lite filmkänsla för att få högt betyg som biofilm. Men å andra sidan finns där ett engagerat politiskt tonfall som talar om mäns våld mot kvinnor.

Man har framgångsrikt lyckats få med Stieg Larssons röst från böckerna som gav energi och engagemang åt en litterär genre där kvinnovåld oftast är lika med underhållning. Ett faktum som ju också är del av framgångssagan (dessutom skrev han bättre än de flesta, åtminstone de svenska kollegerna).

Filmversionen, den som går upp på bio i dag, satsar mer på våld än på kärlek. Det känns som en vettig bearbetning av boken – vilket är en av filmens stora pluspoänger i förhållande till den litterära förlagan – det vill säga transportsträckorna är borta liksom en del av de mer röriga sidohistorierna.

Mikael Blomkvists (denna manligt manliga våta dröm!) roll som kvinnokarl vars liv är fyllt av villiga, kravlösa kvinnor är nedtonad till förmån för hans privatdeckar-identitet. Blomkvists varma, fria relation till kollegan Erika Berger som är så central i boken finns till exempel inte med.

Men Lena End­res Berger, som bara skymtar förbi i början i samband med den inledande rättegången, lär dyka upp desto mer framöver i teveversionen. ”Män som hatar kvinnor” fokuserar alltså helt rätt på Blomkvists försök att lösa mysteriet med den försvunna arvtagerskan Harriet Vanger tillsammans med hackern Lisbeth Salander.

Det stora problemet med ”Män som hatar kvinnor” är alltså inte bearbetningen, som det ofta är med populära böcker. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att Michael Nyqvist är Mikael Blomkvist på samma sätt som Noomi Rapace verkligen är Lisbeth Salander, Millenniumtrilogins svartklädda, piercade hjärta.

Rapace lyckas helt formidabelt med konststycket att göra en riktigt trovärdig människa av de motsägelsefulla karaktärsdrag som utmärker den anorektiska romangestalten, och dessutom göra det med en lysande närvarokänsla och en utstrålning som skär som en stilett rakt genom bioduken.

Kontrasten till Nyqvists entoniga och faktiskt till synes rätt oengagerade tolkning av Blomkvist med oförlåtligt tråkig klädstil och mumlig röst är alldeles för stor. Den danske regissören Nils Arden Oplev är en dokumenterat skicklig thrillermakare (”Mordkommissionen”, ”Örnen”) men verkar ha ett något dåligt språköra när det gäller den svenska dialogen.

Även om manuset alltså tonat ned Blomkvists kvinnotjuseri kunde man väl ändå fått lite mer energi än så här?

Lyckligtvis finns det andra bifigurer som lyser i kapp med Rapace. Främst kanske eleganten Sven-Bertil Taube som gjuter liv i den åldrade, sorgdrabbade företagsledaren Henrik Vanger som enrollerar Blomkvist för att söka efter den försvunna brorsdottern som han inte kunnat glömma trots att det gått trettiosex år.

Peter Andersson går lite mer på rutin, van som han är vid att spela bad guys, men gör den slemmige advokaten Nils Bjurman ytterst obehaglig. Peter Haber lyckas med konststycket att helt få oss att glömma gamle hygglige kommissarie Martin Beck och leverar en fullblodspsykopat, mannen som verkligen hatar kvinnor, utan ett uns av överspel och fylld av iskall känslolöshet. Att ha Beck-grannen Ingvar Hirdwall i rollen som Henrik Vangers sidekick Dirch Frode är dock kanske att fresta på den redan väl höga återvinningseffekten. Noomi Rapaces coola, stilsäkra Salander är och förblir filmens främsta tillgång.