Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Manchester by the sea med Casey Affleck och Michelle Williams

Casey Affleck och Kyle Chandler spelar ett brödrapar i en fiskeby på den amerikanska östkusten.
Casey Affleck och Kyle Chandler spelar ett brödrapar i en fiskeby på den amerikanska östkusten. Foto: Claire Folger

Fantastisk skådespeleri, i synnerhet av Casey Affleck, rytmkänsla, metaforladdade miljöer och absolut ärlighet gör familjedramat ”Manchester by the sea” till julens mest sevärda film.

Drama
5

”Manchester by the sea”

Regi: Kenneth Lonergan

Manus: Kenneth Lonergan. I rollerna: Casey Affleck, Michelle Williams, Kyle Chandler, Lucas Hedges m fl. Längd: 2 tim 17 min (från 11 år).

Den här hösten har både Pedro Almodóvar och Martin Scorsese skåpat ut samtidsfilmen. Filmen har enligt dem blivit allt sämre och ”marinerar oss i bilder som inte betyder någonting”. Jag delar inte regissörelefanternas åsikt – 2016 har varit ett remarkabelt filmår – men noterar att Scorsese åtminstone försöker motarbeta tendenserna.

På samma sätt som han betalar för restaurering av filmhistoriens bortglömda hörn har Scorsese länge backat upp den forne teaterregissören Kenneth Lonergan (som bland annat skrev manus till Scorseses ”Gangs of New York”, 2002). Scorsese finansierade regidebuten ”You can count on me” (2000) och gav klipphjälp när Lonergans film ”Margaret” med Anna Paquin och Matt Damon (2011) fastnade i ett utdraget Hollywoodbråk. Ingen av filmerna lämnade avtryck i Sverige, men de är smarta och känsliga dramer som liksom mästerverket ”Manchester by the sea” utforskar relationer i skuggan av döden.

Lee (Casey Affleck) är fastighetsskötare utanför Boston. Han gör skitiga jobb för minimilön och sover i ett källarrum. Hans uppenbara ointresse för att bli uppraggad och krogkvällarna som slutar i slagsmål antyder att det finns djupare problem under ytan.

När Lees storebror Jeff (Kyle Chandler) dör i hjärtsvikt tvingas han hem till Manchester-by-the-sea vid Massachusettskusten för att ta hand om det praktiska. Där får han plötsligt vårdnaden om sin 16-årige brorson Patrick (Lucas Hedges) samtidigt som det förflutna bubblar upp till ytan.

Det är inte ofta filmer är så skickliga att hantverket syns i varje detalj utan att det stör. ”Manchester by the sea” bär sin regissörs erfarenheter från klipprum, manusbord och tiljor, och använder dem för att lägga en grund på vilken relationer mellan ”vanliga människor” kan få spelrum utan att det finns krav på att knyta ihop dramasäcken. Man förstår varför Lonergans metodik förr har skapat irritation i Hollywood.

I den lilla kuststadentänk Roslagen har alla en åsikt om de händelser som ledde till att Lee stack från stan flera år tidigare. Sakta rullas hans familjeliv med Randi (Michelle Williams) upp i inklippta återblickar. Det är fruktansvärt bra: först vardagsscener, upplagda som enaktare med fyndig dialog från en levnadsglad och rolig Lee – och så plötsligt filmens centrala tragedi. Ordlös under lätta stråkar blir den en inskjuten bisats som landar i mellangärdet.

Mitt i den färska tragedin ska Lee och Patrick skapa en ny relation. Farbrodern kör Patrick till hockey, replokal och flickvänner – och trots sin depression kan Lee inte motstå tonåringen som fångar upp dysterheten och kastar tillbaka den med skruv. Det är dialogguld som skapar en förvånansvärt rolig film.

Känslan för rytm finns också i kuststaden som metafor. Det klipps till istäcken och till vågor i upprört tillstånd. Det centrala navet är Jeffs fiskebåt och dess öde. Bör den säljas? Ska motorn bytas? Vi ser båten redan i öppningsscenen där Lee skojar med Patrick som barn om huruvida han skulle ta med sig honom eller sin pappa till en öde ö. Vissa relationer flyter, i andra är motorn död. ”Det finns inget kvar här inne”, som Lee säger till ex-frun och menar sig själv.

Det finns mer att fundera på kring platsen betydelse – den påminner till ytan om de välmående småorterna som dominerade Hollywoodfilmen på 1980-talet. Men nu är den helvit, knegande och stretande. Kort sagt: ”Manchester by the sea” är (också) en film om skiftet mot den vita arbetarklass som 2016 har hamnat i politisk fokus. Den är inte bindestrecksmarkerad (”Irish-American”) som i Bostons arbetarklassfilmer (”The fighter”), kittet finns bland annat i en genomarbetad Massachusettsdialekt. Lyssna på alla öppna A:n som i Michelle Williams mun blir en isbana där svordomar kanar runt.

Om Lonergan bidrar med struktur och effektivt krusidullöst foto så är det hos skådespelarna den här filmen blir till. Liksom Williams hör Casey Affleck till USA:s just nu bästa. De små medel med vilka han spelar upp såväl depressioner som aggressioner, eller spricker i emotionellt töväder måste ses.

Men Lonegan hänger inte upp sig på ansikten (även om Afflecks look av sårad hundvalp hjälper) utan har teaterregissörens blick för vad man kan göra på håll. När ett dödsbud levereras vid en hockeyrink klipper han mellan ordväxlingar som på avstånd blir till mummel – men där kroppsspråket är så välspelat att det sänder en stöt genom varje hockeyspelare i scenen.

Så känner jag oavbrutet framför ”Manchester by the sea”. Kanske för att det inte finns en bild här som inte betyder något. Kanske för att det är en film präglad av den svåraste av berättarkonster – fullständig ärlighet.

Se mer. Tre andra filmer efter manus av Kenneth Lonergan: ”Analysera mera!” med Billy Crystal som gangsterterapeut (1999), ”Rocky och Bullwinkle på äventyr” med Robert De Niro (2000), kostymdramat ”Gangs of New York” med Leonardo DiCaprio och Daniel Day-Lewis.