Lerfigurerna i animerade ”Mary & Max” ser ut som rymlingar från något ”Monty Python”-avsnitt. Det är morgonrocksinbyltade haggor med papiljotter i håret, det är överkammade flintskallar, det är åldriga vinterbadare med hår ringlande som spagetti ur öronen.
Men en del figurer har stora sorgsna ögon som man inte minns från ”Monty Python”.
Den ateistiska New York-juden Max Jerry Horowitz är en svällande tjockis i träningsoverall, med utstående öron och påsar under ögonen. Max lider av Aspergers syndrom och har svårt att förstå sina medmänniskor och omvärlden. Fetman har samband med att han är storkonsument av egna uppfinningen ”chokladvarmkorven” – en chokladkaka i korvbröd.
Australiska Mary Daisy Dinkle är en liten flicka med fräknar och snett hängande glasögon med klumpiga svarta bågar. Liksom Max har hon få vänner.
När Mary vill veta mer om livet i USA slänger hon på måfå i väg ett brev till Max. I tjugo år går sedan brev mellan lägenheten i USA och det lilla huset i Australien.
”Mary & Max” bygger på en sann historia. Australiern Adam Elliot har själv i tjugo år korresponderat med sin ”Max”.
I ”Mary & Max” har han förvandlat Aspergers syndrom till konst: vi får hälsa på i Asperger-New York. Det är jobbigt där, men aldrig tråkigt, när Max som en sorts Frankensteins monstervariant av Woody Allen försöker komma i fas med resten av mänskligheten.
Slump eller inte så har flera av senare decenniers mest intressanta skildringar av människor med psykiska problem kommit från Australien. Jane Campion fick ett snabbt genombrott med ”Sweetie” (1989) och Janet Frame-filmatiseringen ”En ängel vid mitt bord” (1990). Scott Hicks ”Shine” (1996), om den störde pianisten David Helfgott, blev en internationell succé och gjorde Geoffrey Rush till stjärna.
Dessa filmer hade alla en egen hållning till psykisk sjukdom: de fastnade inte i anklagelser mot den oförstående omgivningen, de gjorde heller inte sjuklingen till en hjälte i tapper och segerrik kamp mot sin diagnos, de två vanliga greppen när mental hälsa vacklar på vita duken. I filmerna från Australien fanns en ovanlig öppenhet, ett intresse för hur man fungerar när medvetandet krånglar snarare än för frågan om hur problemet ska hanteras.
Den attityden känns igen i ”Mary & Max”. Det finns poänger med att berätta om personlighetsstörning med hjälp av lerfigurer och modellbyggen. När vi rör oss i en verklighet återskapad som modell stryker det under att vår bild av omvärlden konstrueras åt oss av vår hjärna. Det gör det lättare att leva sig in Max värld.
Efter att ha tagit del av Max resonemang om skräpiga gator och hans beskrivning av problemen med att sätta sig in i andras känslor, överraskas vi inte när Max skriver till borgmästaren och föreslår att den som slänger en fimp på trottoaren ska få böta en miljon. Max är som Travis i ”Taxi driver” (1976), en newyorkare vars ambition att rensa upp staden kan gå över styr.
Max aparta sidor framstår också som mindre alarmerande eftersom Elliot som dockmakare gillar att karikera. Menageriet hemma hos den stackars Mary är inte precis i mentalt topptrim: mamma snattar och pimplar sherry, pappas hobby är att stoppa upp djur han hittar vid vägkanten.
Det finns mycket att titta på i ”Mary & Max”. Man kan inte säga att Max helt saknar fog för sin åsikt att förment normala människor kan vara svårbegripliga.
Travis Bickle från ”Taxi driver” talade om sig själv som ”Guds ensamma man”. David Elliot skildrar också den verkligt udda människans känsla av isolering, fast med sorgsen humor. Historien om Mary är rörande; det riktigt fängslande är dock den mer indirekt berättade historien om Max och storstaden.
Det bullriga, oordnade New York är Max eviga fiende, men också, med figurer som Max halvblinda men välmenande granne Ivy, en tillflykt för den som har svårt att passa in.
Elliots 2004 Oscarsbelönade kortfilm ”Harvei Krumpet”, en förövning till ”Mary & Max”, finns att se på Youtube.