Efter fyra filmer om gröna monstret Shrek – den första kom 2001 – övergår DreamWorks Animation till att berätta om en kompis till Shrek, Mästerkatten i stövlarna. Det andra stora datoranimationsbolaget, Pixar, strävar ständigt att förnya sig, DreamWorks lägger inte någon idé ifrån sig förrän allt kött är skrapat av benen.

Det är något i sig beklämmande över denna hushållslärarinställning. Den hör inte hemma på bio och gör det svårt att känna någon entusiam för ”Mästerkatten” som filmidé.

Samtidigt måste man säga att Dreamworks lyckas med något här. Kanske kan man beskriva det som medelmåttighet med hög kvalitet, inte så personligt men underhållande ändå.

Antonio Banderas är – om man ser den icke svenskdubbade versionen – rolig som den fåfänga fäktfantomen Mästerkatten, med förförarstämma och spansk brytning, här indragen i en kupp med avsikt att få tag i fantastiska, magiska bönor. Hjärnan bakom planen är ägget Humpty Dumpty (Zach Galifianikis), som möjligen är rutten under skalet, och de får hjälp av Kitty Softpaws (Salma Hayek), kvinnlig äventyrarkatt som inte står Mästerkatten efter.

Skämtandet med sagofigurer, som när Shrek får koppla av med en martini med öga istället för oliv, blev enerverande i Shrekfilmerna. Detta är mer en rak äventyrshistoria, där Sergio Leones spaghetti­västernfilmer fungerar som en sorts ganska passande stilistisk förebild.

Figurerna har charm, miljöerna är omväxlande, och allt slutar inte med tjugo minuter dånande jakt/envig/slag. Det är inte filmhistoria, men bra familjeunderhållning.

Förresten, kanske lite filmhistoria ändå. Efter över mer än hundra år av filmhjältar med värja får Mästerkatten till en replik som kan vara rekord i spotskhet:

”Frukta mig – om du törs!”