”Gudar och människor” handlar om franska munkar som i Algeriet på 1990-talet hotas av lokala, mordiska muslimska terrorister, och titeln sammanfattar egentligen hela filmen.
Gudar och människor: det är vad vi är. Vi har ideal, vi vill höja oss över våra lägre impulser och vara goda och nobla. Men våra mänskliga känslor drar oss ned. Det är svårt att göra uppoffringar.
Människan när hon tvingas välja mellan övertygelsen och livet är ett tidlöst motiv. Det tar Xavier Beauvois fasta på. Han berättar om ett klassiskt dilemma, striden mellan självbevarelsedriften och idealen, i en stil som känns klassisk: lugn, säker och vacker.
”Gudar och människor” har verklighetsbakgrund. I mars 1996 togs sju franska munkar i ett kloster i Atlasbergen som gisslan. De fördes bort av terrorister med anknytning till Groupe Islamiste Armée. Två månader senare hittades munkarnas avhuggna huvuden vid en vägkant.
De hade vetat att deras liv skulle sluta så. Terroristerna var på frammarsch och hade satt skräck i hela trakten. I filmen kommer det förs-ta tecknet på hur illa det är när bybor berättar för munkarna att terroristerna stoppat en buss och mördat en flicka som inte bar slöja. Bybor och munkar är lika skakade. En sådan fanatism är något nytt och obegripligt. ”Gudar och människor” är ett existentiellt drama, men berättar även om helveten vi har omkring oss.
Snart erbjuds munkarna skydd av armén. Klostrets prior, Christian (Lambert Wilson), avvisar genast erbjudandet. De kan inte låta sig beskyddas av en korrupt regering.
De andra munkarna ifrågasätter efteråt Christians handlande. Borde man inte tillsammans ha diskuterat saken?
Har man sett västernfilmer som ”Sheriffen” (1952) känner man igen sig. Vi är åter i den lilla utposten i civilisationens utkant, där sprickor i gemenskapen uppstår när lagar och föresatser utmanas av det råa våldet och svåra beslut måste fattas.
På själva julnatten tvingar sig män med kulsprutor in på klost-rets område. De vill ha medicin och vård. Christian lyckas få dem att ge sig av.
Alla vet att det inte kommer att gå så nästa gång. Vid ett möte på inrikesministeriet uppmanas munkarna att göra vad vid det här laget de flesta algerier vill, lämna landet.
Men klostret har funnits länge och varit en sorts byns beskyddare. Broder Luc (Michael Lonsdale) är läkare, med ständig kö till sin gratismottagning.
Skulle munkarna verkligen rädda sig om de övergav dem som inte kan fly? ”Att åka är att dö”, säger Luc.
Med skallrande tänder, bildligt talat, stannar de kvar. Ska deras övertygelse hålla till slutet?
”Gudar och människor” är på ytan stilla, därunder präglad av stigande spänning. Vi följer munkarna i ett skede då de som aldrig förr kämpar för sitt andliga liv. ”Jag ber, men jag hör inte längre” säger en av dem.
Fotot, av Caroline Champetier, poängterar harmoni. Frånsett ett par dramatiska scener rör sig kameran mjukt. Det är mycket panoreringar, kameran står stadigt på en plats och vrider sig för att följa munkar och andra i deras ärenden. Kameran blir en del av det landskap som kommer att vara kvar, oberört, även sedan munkarna ryckts bort.
Beständigheten i det omgivande gör munkarnas kommande öde än mer påtagligt. I Stanley Kubricks ”Ärans väg” (1957) får en dödsdömd soldat i sin cell syn på en kackerlacka. Bitterheten väller upp: i morgon kommer insekten att streta vidare när han själv är död.
I ”Gudar ...” finns en scen där en munk hämtar ved, lägger två kubbar i skottkärran, och sedan måste sätta sig. Har det slagit honom att den mesta veden kommer att finnas kvar när han själv är borta?
Det krävs precision i manus, dialog, spel och foto för att få åskådarna att hålla andan när en munk sätter sig vid sin skottkärra. ”Gudar och människor” är ett genomarbetat mästerverk. Så här bra blir det bara när någon vet precis vad han vill säga.
Från åskådarna, det ska erkännas, krävs koncentration. Känner man inte suget i Champetiers bilder kan Beauvois film framstå som torr.
Men jag tror inte att någon kan värja sig mot den magnifika scenen med munkarnas sista måltid, till vilken Luc sätter på ett band med musik ur ”Svansjön”. Det är bara januari, men kan 2011 bjuda på något mer lika gripande är det ett mirakel.