Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Medan vi lever med Josette Bushell-Mingo och Adam Kanyama

Artisten Adam Kanyama spelar huvudrollen som Ibbe i ”Medan vi lever”.
Artisten Adam Kanyama spelar huvudrollen som Ibbe i ”Medan vi lever”. Foto: Njuta film

Jag har länge drömt om att få se en svensk ”35 Rhums”, Claire Denis vackra film från 2008 som utspelar sig i en fransk-afrikansk Paris-familj.

Film
3

”Medan vi lever”

Regi: Dani Kouyaté

Manus: Dani Kouyaté, Olivier Guerpillion. I rollerna: Josette Bushell-Mingo, Adam Kanyama, Richard Sseruwagi, Sten Ljunggren m fl. Längd: 1 tim 31 min (från 7 år).

Dani Kouyaté – en av Burkina Fasos tongivande regissörer, men sedan nio år bosatt i Uppsala – gör med sin första svenska film att jag kommer närmare den drömmen.

”Medan vi lever” är centrerad kring Ibbe (lundarapparen Adam Kanyama), en 20-åring malmöit med musikerdrömmar som spelar in hiphop om nätterna, och hans mamma Kandia (Josette Bushell-Mingo) som surar över att Ibbe försover sig till arbetsintervjuer om dagarna.

Efter att ha uppfostrat sonen på egen hand börjar femtioåriga Kandia ifrågasätta om inte livet har gått henne förbi. Hennes kontakt med Ibbes farföräldrar (Marika Lindström och Sten Ljunggren) är frostig.

På sjuksköterskejobbet får hon okunniga frågor om det inte är ”jobbigt med inbördeskriget” i födelselandet Gambia. Så hon förklarar för sin bror Sekou (Richard Sseruwagi), familjens nav i Malmö, att det är dags att återvända till Banjul.

”Medan vi lever” är ambitiös och (i kontrast till pågående svenska debatter) välkommet odogmatisk i sina försök att pejla stämningar och känslor kring identitet, rötter och fotfäste i tillvaron. För ”migranter” och för andra.

Jag trivs rätt bra i den stämningen. Uppblandad med den musik Ibbe skapar i Malmö och i Banjul påminner det mycket om just Claire Denis som arbetar med postkoloniala frågor i Västafrika och Europa, och låter musiken spela stor roll. (Denis växte upp bland annat i Burkina Faso och tycks ha ett gott öga till landets vitala filmhistoria.)

Samtidigt tyngs ”Medan vi lever” av för många ingredienser – Ibbes musikkarriär, möten med en tuggande skivbolagssnubbe, konflikter hos hans farföräldrar, släktgräl i Gambia, mammans livsval samt de magiska drömsekvenser som är typiska för Kouyatés filmer (och gärna hade fått lyftas mer).

För det gör att en redan formmässigt osmidig film rör sig ganska otympligt: dialogen är stolpig, Ibbe cyklar genom Malmö en gång för mycket i slow motion och ljudläggningen är ointresserad av att låta tystnaden tala för sig själv.

Det är ändå verkligen ett välkommet svenskt regissörskap med behövlig internationell blick vi ser här – nästa gång hoppas jag bara på mindre av det goda.

Se mer. Tre andra filmer av regissören Dani Kouyaté: ”Keïta! Griotens arv” (1995), ”Sia. Pytonormens dröm” (2001) och ”Ouaga Saga” (2004).