Stålmannen skickades som baby från Krypton till Jorden, det vet ju alla.

”Megamind” leker med tanken på vad som skulle hänt om i stället två planeter samtidigt låtit varsitt spädbarn fara mot jorden, varpå det ena landat i en privilegierad tillvaro medan det andra fått växa upp i elände.

Här blir gullgossen Metro Man, staden Metrocitys självgode hjälte. Förloraren blir bitter. Han döper om sig till Megamind, och tar itu med att förgöra Metro Man och förslava hans fåraktiga beundrare.

Men i allt sataniskt planerande har Megamind missat att göra upp en plan för vad han ska ta sig till om han faktiskt lyckas krossa sin motståndare.

Jodå. För all del. Med underhållande karikatyrer av superondska och -godhet är 3D-animerade ”Megamind” familjeunderhållning med kvalitet. Ändå kan den få en att undra om inte datoranimerad film snart kan bli en krisbransch.

Det väller fram filmer och fast de inte är direkt dåliga är de varandra väl lika. ”Megamind” har sina fyndiga detaljer, men framför allt är den omedelbart igenkännbar som en typisk datoranimerad film. Redan när man ser annonsen för en ”Megamind” eller en ”Draktränaren” vet man vad man kan räkna med: hisnande luftfärder, en hjälte som inte är så tuff och säker som han försöker verka, en korkad och sorglös kompis, och finalstrid i jätteformat. I ingen annan filmsort lyser lika tydligt ett mönster igenom.

Det är mycket likt tillståndet i den tecknade filmen i slutet av 1980-talet, då den kört in i en återvändsgränd och blivit impopulär till den grad att det allmänt antogs att animerad film snart bara skulle finnas på video och i tv.

En av svårigheterna med att göra animerad film är att man i princip, även om dubbningen kan ge en hel del, arbetar utan skådespelare som kan tillföra personlighet. Allt måste skapas av regissörer, manusförfattare och animatörer.

Efter ett antal år utlämnade åt sig själva kan deras inspiration börja tryta. Tiden tycks nu ha hunnit ifatt den datoranimerade filmen, som den gjorde med den traditionella, tecknade filmen decennierna efter Walt Disneys bortgång. Pixar, bolaget bakom bland annat ”Toy story”-filmerna, har lyckats värja sig. De fortsätter att överraska, men så har de också från början utvecklat strategier för att inte falla in i rutiner.

I övrigt håller datoranimerad film på att bli genren där man som åskådare vet att man kan få många smarriga bilder, men inte något nytt och personligt.

Den datoranimerade filmens situation är inte så olik Megaminds. Med datoranimation fick animerad film ett slutgiltigt genombrott. Den blev så stor och så brett accepterad som i Walt Disneys aldrig uppfyllda dröm, men just nu tycks den ha svårt att komma vidare och hitta på vad den ska göra med sitt guldläge.