Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Melancholia”

Filmrecension
4

Titel: ”Melancholia”

Kategori: DRAMA

Regi: Lars von Trier

Medverkande: Kirsten Dunst, Alexander Skarsgård, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Charlotte Rampling, Stellan Skarsgård m fl.

Längd: 2 tim 20 min (från 11 år)

Lars von Trier bränner nästan av allt han har redan i anslaget i en komplett fulländad, gastkramande, vacker inledning som pressar luften ur oss – för att vara på den säkra sidan krämar han på med Richard Wagners ouvertyr till ”Tristan och Isolde” så att det dånar mellan bänkraderna. Jag håller vanligtvis bara så krampaktigt hårt i en tandläkarstol.

Lars von Trier sätter sig på oss och trycker ner oss fåtöljen. Vi sitter nitade där i cirka en timme och en kvart.

Manuel Alberto Claros underbara fotografi leder och lyser oss visserligen fram igenom hela filmen, men de första visuella intryck han levererar är också det som tar oss hårdast, det är ett makalöst tryck i bilderna, man törs knappt dra ett andetag av rädsla för att gå miste om något litet enda, en enda rörelse. Förhäxande är ett litet obegripligt uttryck, men det är precis vad det är: Förhäxande.

Jag vet inte hur många gånger den stenrike John (Kiefer Sutherland, otroligt bra) säger att han har en artonhålsbana på sin mark, på sitt gods (obs! 18) – i en av dessa inledande scener ser vi hans fru Claire (Charlotte Gainsbourg, otroligt bra) springa, fly över en golfgreen med sin son i famnen – hon flyr undan jordens undergång, hon sjunker djupare och djupare ner i gräset, i slow motion, ner mot avgrunden. I bakgrunden ser vi hålets flagga närmast löjeväckande vaja för vinden: Hon är på 19:e green.

Såklart. Så listigt, Lars.

Planeten Melancholia skall precis till att ramma Tellus, Melancholia rammar också Tellus – Jorden upphör att existera.

Efter den inledande bildstormen återvänder vi bakåt i tiden, till ett slags verklighet, en komisk verklighet. Lars von Trier är nämligen ganska rolig, har mycket humor – ibland utan att själv veta om det. Ibland utan att han själv kan förklara själva poängen. Ibland, som nu senast i Cannes, kommer han inte ens till poängen. Jag har träffat många trevliga intelligenta historieförstörare genom åren – jag är en av dem, förresten.

Bröllopsparet Justine och Michael (Kirsten Dunst och Alexander Skarsgård) är på väg till sin bröllopsfest i en vit tjugofyradörrars limousine, på väg till systerns och svågerns gods, festen. Det är en liten grusväg, limousinens svängradie är givetvis usel – det är ett andra anslag som i sin absoluta kontrast till det första är smart och skarpt (och komiskt!) och litet, och i detta enda lilla nummer, i ett enda enkelt fot- och taktbyte, blommar hela Lars von Triers genialitet.

Väl framme på festen, med en in absurbum hycklande borgerlighet på plats, flippar det mesta ut. Är allt bara en pose, en scen, ett hittepå? Claire flippar mest, von Trier leder oss sakta in i hennes sjukdomstillstånd. Jo, bland brackorna finns det i alla fall en som vågar stå upp: Claires brackiga men hämningslöst uppriktiga mamma Gaby (Charlotte Rampling, otroligt bra).

Hela festen är en föreställning, svågern John kan aldrig nog förklara hur inåthelvete mycket pengar denna skenmanöver kostat. It’s a deal! Allt är egentligen bara ett påhitt för att Justine för en enda gång i livet skall få känna sig lycklig – bröllopsfesten generar otroligt många bra scenerier och ibland lysande dialog.

Men Lars von Trier står också plötsligt, och samtidigt, åtskilliga gånger på kalkonens brant i sin übersökta symbolik. Justine är en galen kvinna, tar ett bad mitt under festen, sätter sig på huk i gräset och kissar skönt, sätter sig dessutom på huk över en liten obetydlig man som hennes cyniske chef satt till att skugga henne – ja, hon bestiger så att säga en annan man på sin egen bröllopsfest. Hennes nyblivne make, som man så småningom får för sig bara har gjort en roll, kommer ut med väskan i hand och säger att ”jag åker nu, allt kunde ha blivit bättre, annorlunda”, och Justine svarar: ”ja, allt kunde ha blivit bättre, annorlunda”.

Han går. Hon står kvar. Man längtar efter en ridå.

Dialogkalkonen kacklar på rätt bra i bakgrunden när Lars von Trier vill skruva upp dramatiken. Han tvivlar på att vi skall förstå. Det får mig att tvivla på honom

Det är en oro han har som jag inte känner igen, och sannerligen tycker riktigt illa om. Vad är det som plötsligt fått honom att tvivla på vår intelligens?

(Senare i filmen sitter också den galna kvinnan, till frukost, och äter marmelad med fingrarna, direkt ur burken – ni vet, på samma sätt som galna kvinnor, i så många filmer, står och klipper snedlugg på sig själva framför spegeln, med en nagelsax, och sätter på rött läppstift som de sedan smetar ut över hela ansiktet.)

Mannen, forskaren, lögnaren, personifierad i Kiefer Sutherlands John smiter givetvis ut bakvägen innan apokalypsen, han som envetet hävdat att Melancholia kommer att passera jorden med marginal.

Den galna kvinnan tillfrisknar allteftersom, hon har ju hela tiden förstått: Jorden är ett ont ställe, och ont skall med ont förgås. Hon ser döden an.

Claire, hennes syster, den borgerliga kontrollerade flickan, drabbas givetvis av hysteri, skräck, ångest. Hennes sista 20 minuter i filmen, och i livet, är ytterst påfrestande. Mest komiskt blir det von Trierska ”genidraget” att låta naturen berätta innan människan förstår: Djuren är de som uppfattar faran, den sista timmen hör man hästar gnägga i bakgrunden i så gott som varenda scen. Ni som sett Mel Brooks ”Det våras för Frankenstein” vet exakt hur det låter, bara någon nämner namnet ”Frau Blücher”. Gnägg. Jo, faktiskt, det är nästan lika roligt i ”Melancholia”.

Märkligast av allt är att Lars von Trier tar sig ur det hela, blir kvar där på branten, utan att helt tappa fästet. Och det går en dag, och en till, och sedan tror jag mig ha sett något enastående. Något litet enahanda, måhända, men fortfarande: Enastående.

Kirsten Dunst fick pris i Cannes. Nja, så där, skulle jag säga. Alexander Skarsgård skall ha pris någon annanstans. Hans Michael är ett riktigt bevis på hans utveckling, det där lilla svåra osäkra draget i sin karaktär gör han mycket av – bland många otroligt bra skådespelare gjorde han mig allra gladast. Pappa Stellan gör mig alltid glad.