”Metropia” ska vara en framtidsvision, men filmens problem är att upphovsmännen tycks vara för närsynta för att se ens sin egen tid.
2009 är det för sent för otillräckligt finansierad animation, och ännu en dystopi där storbolag är egna imperier och människor rör sig i en värld där solen aldrig syns.
Anblicken av ”Metropia” gör en nedstämd. Mycket ambition går till spillo här.
Mest kraft har lagts på teckningarna och där är hantverket på hög nivå.
1970-talsunderground och avancerad digital teknik möts i bilder som utformats minutiöst. Många bygger på foton och det känns exotiskt med animerad film med hyperrealistiskt återgivet stockholmskt tunnelbanekakel.
Men det är som om allt gjorts av ett team som stirrat stint in i sina bilder, och bestämt sig för att inte låtsas om att filmer som ”Blade runner” (1982), ”RoboCop” (1987) och ”Matrix” (1999) gjort den klaustrofobiska framtiden lika välbekant som Midsomer Norton, eller att animationen de senaste femton åren utvecklats exponentiellt.
I ”Metropia” används cut out-teknik. Figurerna rör sig som i teve-serien ”South Park”, fast långsammare. Foto och teckning förenas i ”Metropia” ofta till övertygande, detaljrika bilder. Åkningar i dem kan bli häftiga. Men så fort någon figur ska röra på en lem känns det billigt.
Det är, ärligt talat, svårt att värja sig mot misstanken att ”Metropia” delvis bygger på en idé om animerad film som så banal att om man håller sig borta från glada färger och befolkar bilderna med dystra, realistiskt tecknade människor ska det vara så nyskapande att alla andra brister förbleknar. Det är en sak att anlita med animation ej förknippade kändisar till dubbningen, men om de inte regisseras blir det ju, som här, ändå anonymt.
Den ofärdiga historien bidrar också till intrycket. Ett stort företag nästlar sig med hjälp av ett mjällschampo in i människors hjärnor; rolig idé, men meningen med hjärnmanipulationen framgår inte. ”Metropia” är ännu en dystopi som inte får mycket mer sagt än att det kan bli allmänt ruggigt i framtiden.
Även animerad film utan ”Upp”-budget är i dag tekniskt driven: förra veckan SVT-visade danska ”Princess” (2006), israeliska ”Waltz with Bashir”, eller David Aronowitschs och Hilda Heilborns ”Slavar” och Jonas Odells ”Lögner” (alla 2008) är några exempel.
Revolutionen inom animationen har redan nått långt utanför Pixars studio. ”Metropia” känns som en eftersläntrare.