”Det är midnatt. Halva Paris älskar med den andra halvan.”
Den repliken sägs inte i Woody Allens ”Midnatt i Paris”. Det är Melvyn Douglas försök att förföra Greta Garbo i ”Ninotchka”, Ernst Lubitschs klassiska komedi från 1939.
Men i Allens film finns samma tanke, aldrig och ingenstans finns mer romantik än vid midnatt i Paris. Kraften är så stark att turistande amerikanen Gil (Owen Wilson) vid tolvslaget finner att hans dröm går i uppfyllelse och han förflyttas i tiden, tillbaka till det av honom dyrkade parisiska 1920-talet. Sägenomspunna figurer som Scott och Zelda Fitzgerald, Ernest Hemingway, Cole Porter, och Gert-rude Stein visar sig bara vänta på att få ta sig an Gil.
Gil är i Paris med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar. Av dem är det bara han som avväpnas av Paris charm. Den blivande svärfadern är en bister republikan som avskyr fransmännen för att de inte gick med i invasionen av Irak. Hans fru ser bara bilköer. Inez kan inte begripa hur någon som har det så bra som Gil kan prata om att flytta till Paris och ägna sig åt sin aldrig färdiga roman, i stället för att fortsätta att enkelt dra in stora pengar som manusförfattare i Hollywood – ”Vill du verkligen ge upp allt bara för att kämpa?”
Det är enkelt att recensera ”Midnatt i Paris”. Tycker ni att kombinationen Woody Allen och Paris låter lockande så kommer ni att tycka om ”Midnatt i Paris”. Detta är inte filmen där någon av dessa storheter krånglar och försöker uppvisa originalitet. I första bilden visar Woody Allen Eiffeltornet, en signal till dem som vill ha nya bilder av Paris om att de genast kan resa sig upp och gå. För sin del demonstrerar åter Allen sin kärlek till storstaden, väl bekant för oss, inte minst sedan ”Manhattan” (1979).
Och som alltid är ormen i Allens urbana paradis av konst, litteratur och musik viktigpettern, han eller hon som söker sig till kulturen för att få snobba med sina kunskaper. Här är det Michael Sheens Paul, akademiker som betraktar Gils vurmande för det Paris Hemingway beskrev i ”En fest för livet” med ett nedlåtande leende. Idealiserandet av det förflutna är bara ett sätt att försöka hindra tidens gång: ”Nostalgi är förnekande.”
”Midnatt i Paris” är en trotsig gensaga mot Pauls uttalande och ett passionerat försvar för nostalgi. Ensam på en Parisgata när klockan slår midnatt hämtas Gil upp av en tjusig gammal bil. Den tar honom med precis dit han vill, in i 1920-talets Paris där han träffar gräddan av dåtidens författare, kompositörer och konstnärer. Gil blir trollbunden, får Gertrude Stein att provläsa romanförsöket, och återvänder natt efter natt. Inte minst lockas Gil av den sköna Adriana (Marion Cotillard), många konstnärers musa.
Valet av Owen Wilson till huvudrollen är det som mest avviker från vad man kan vänta av Allen. Wilson är specialist på enkla, snälla killar, ingen typisk Woody Allen-hjälte. Det passar bra här, där han blir en stjärnögd kontrast till alla djupingar han möter. ”Ni är ju surrealister men jag är en normal kille” värjer han sig i ett samtal med Salvador Dali och hans kollegor.
Till slut går Allen i ”Midnatt i Paris” med på att nostalgi är ett obotligt tillstånd. Gil upptäcker att Adriana för sin del drömmer om sekelskiftets Paris. Nostalgin är inbyggd i människan, det är för att det är förflutet, inte därför att det är så underbart, som det förflutna har sådan glans. Så lyckas Allen göra ”Midnatt i Paris” både till ett charmigt, roligt frosseri i nostalgi, och en lättsam betraktelse över åkomman. Honi soit qui mal y pense – skam den som tänker illa därom.