Originaltiteln är ”Huvud i träda”. Huvudet tillhör Germain Chazes, en dyslektisk medelålders amatörodlare, träsnidare och mångsysslare i en fransk by. Han har gått genom livet med en konstant skräck för böcker och läsning. En gång lika avhånad av sin lärare som i dag av bykrogens arroganta korsordslösare. Oälskad av sin ensamstående mamma (pappa okänd) som i sin tur vinglar allt längre in i åldrandet, alkoholdimmorna och bitterhet över vad det blev av livet.

Hans enda och svårtolkade protest mot omständigheterna är att med stor möda lägga sitt eget namn på torgets minnesmärke över de invånare som stupat i Algeriet-kriget.

Rollen är som gjuten för Gérard Depardieu, med sin numera tunga kropp men alltid lika lätta tunga. Det är roligt att se honom spela sin ålder, även om en ung blondlockig yrhätta till busschaufför ibland och en smula oförhappandes gör honom sällskap i sängen. Något av en förste älskare måste Gérard Depardieu ändå alltid tillåtas vara.

På en parkbänk råkar Germain möta sin motsats, den belästa och späda Margueritte, 95. De råkar i samspråk om duvorna, som är Germains närmaste vänner, till och med närmare än det dagliga gänget vid bardisken på ”Chez Francine”.

Gisèle Casadesus förkroppsligar den förfinade gamla överklass-damen och det är samspelet mellan de två som bär filmen genom sina orimligheter och kompenserar den en smula fadda och jolmiga smaken av nostalgi efter ett Frankrike som aldrig existerat.

Mötet med Margueritte blir början på en djup vänskap och en bildningsresa av det slag inte bara fransmännen älskar. Men i synnerhet fransmännen.

Germains naivt obrutna godhet möter Marguerittes kloka ord om att förmågan att lyssna är lika viktig som att läsa.

Det gör hon ändå, där på parkbänken: Camus ”Pesten”, Romains Garys ”Löfte i gryningen” – vars ord om att trots allt yla som en hund vid sin moders bår, blir förlösande ord för Germain.

De är verkligen ett udda och oförlikneligt par, vars samspel under historiens gång ställer frågor om vad viktig kunskap egentligen är: att kunna namn på alla tomatsorter eller ha förmågan att lösa andras korsordskonstruktioner? Att veta vem som råkade bli ens far eller själv bli en god far? Att av omgivningen bli tillåten att förändras eller acceptera att alltid förbli vid sin läst?

”Mina eftermiddagar med Margueritte” ger alla de rätta och snälla svaren, som lever av inlevelseförmågan hos det förtjusande paret på parkbänken.