År 1848 påstod sig en ung bondflicka ha sett Jungfru Maria uppenbarad i en grotta nära staden Lourdes i Sydfrankrike. Enligt den religiösa traditionen sprang det samtidigt fram en källa med heligt vatten inuti berget. Sedan dess tar staden emot 100 000 sjuka pilgrimer per år som hoppas på ett läkande mirakel, en verksamhet som omsätter många hundra miljoner kronor per år – bland annat tack vare försäljning av ljus och allsköns katolskt krimskrams.
Jag avslöjar förmodligen inte för mycket om jag säger att regissören Jessica Hausner förhåller sig tämligen skeptiskt och lätt ironiskt inför den mirakelbusiness som utspelar sig i den vackra staden vid Pyrenéernas fot. I centrum av hennes moderna mysteriespel ”Miraklet i Lourdes” finns en ung kvinna, Christine (Sylvie Testud från ”Bonjour Sagan”), som är ms-sjuk och närmast totalförlamad. Inför en betydligt mer trosviss omgivning deklarerar hon frankt att hennes skäl till att göra pilgrimsresor är för att det är hennes ”chans att komma ut”. Men också att hon föredrar ”kulturresor”. Punkt. Vilket inte hindrar henne från att pliktskyldigt bada i heligt vatten och gå på massvälsignelser i parti och minut.
Omkring Christine rör sig en brokig samling sjuka och deras vårdare, de sistnämnda är riddare och damer av Malteserorden som arbetar som volontärer i sjukvården. Christine sköts om av Maria (Léa Seydoux) som dock mest har ögon för den stilige Kuno (Bruno Todeschini). Syster Cécilie (roligt att återser Hal Hartleys piffiga musa Elina Löwensohn från ”Simple men” och ”Amateur”!) är mest gudfruktig av alla – av rätt egoistiska skäl visar det sig.
Hausner, som tidigare gjort den tonårsrebelliska ”Lovely Rita” och skräckromantiska ”Hotel”, är något en österrikisk-fransk Roy Andersson som gärna betraktar världen i form av sidobelysta, dröjande helbilder i återhållet tempo. Inledningscenen anger tonen, en enorm och kantinliknande matsal fylls sakta av sjuka och deras skötare medan ”Ave Maria” ljuder högtidligt i bakgrunden. Varje miljöbild talar sitt eget språk. Det ödsliga hotellrummet där Christine bor har fönstren täckta av tjocka draperier, en melankolisk och visuellt anslående metafor för hennes ensamma tillvaro mitt bland de andra pilgrimerna. Det under som sker är laddat med samma tvetydighet – och ett stråk av avväpnande humor – som bär det visuella berättandet. Finns det hopp om mirakel i tron, eller är tron själva miraklet? Det finns inga entydiga svar i ”Miraklet i Lourdes”, bara en rad intresseväckande tankar som funkar lika bra för den sekulära som den troende tänkaren.