Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Filmrecensioner

”Mitt mörka hjärta”

Filmrecension
4

Titel: ”Mitt mörka hjärta”

Kategori: DOKUMENTÄR

Regi: Staffan Julén, Marius van Niekerk

Medverkande: Marius van Niekerk m fl.

Längd: 1 tim 30 min (barnförbjuden)

Någon som minns det blodiga inbördeskriget i Angola (1975–2002)? Inte riktigt? Det är mänskligt. Hur många blodiga konflikter kan en modern människa hålla i huvudet? Bara i Afrika är de oräkneliga. För att inte tala om Balkan, Palestina, Irak, Afghanistan, Libyen ... Men självklart ska vi minnas Angola, det sönderslitna landet i södra Afrika terroriserat från alla håll samtidigt och med stormakter från alla håll som pumpade in vapen.

”Mitt mörka hjärta” är dokumentären som hjälper oss minnas – eller för den delen lära oss. Kanske för väl bara. På många sätt är den för stark för sitt eget bästa. Den vill tala om möjligheter till förlåtelse och försoning, men förmedlar sådana mardrömslika grymheter att den kan förvandla den mest inbitne optimist till nattsvart misantrop.

I centrum står den Sydafrikafödde före detta fallskärmsjägaren Marius van Niekerk som vill undersöka om han kan må bättre av att söka upp sina forna fiender och be om ursäkt för det hans trupper gjorde i deras land Angola. Han hittar tre gamla krigsveteraner som alla representerar var sin stridande fraktion i det komplicerade spelet om makten över Angolas naturtillgångar som bröt ut direkt efter självständigheten från den forna kolonialmakten Portugal.

Tillsammans söker de sig tillbaka till de forna slagfälten för att återuppliva och försonas med sina minnen och med varandra. Som en parafras på ”Apocalypse now” reser de uppför en grumlig flod i en flatbottnad motorbåt för att konfronters med mörkret i sina hjärtan.

Kontrasterna mellan de paradisiska miljöerna fyllda av vilda djur som rör sig fritt i ett slags Edens lustgård och de fyra männens blodiga bekännelser är hjärtskärande. Vid några tillfällen faller filmmakarna för en förenklad dokusåpafiering av historien (babbla in i kameran och gärna uppprepa samma sak som någon annan redan sagt), en sorts smitta som man hoppas att dokumentärfilmen som genre inte kommer att drabbas alltför hårt av.

Men sammantaget är ”Mitt mörka hjärta” ändå antitesen till gängse förenklingar i dokusåporna. Den komplicerar skeendena och döljer inte att oavsett om några av männen var tvångsrekryterade soldater så har de alla begått brott som borde ha skickat dem till en krigsförbrytardomstol. Samtidigt visar den med all önskvärd tydlighet att få människor kan överleva sådan gärningar utan allvarliga skador på själ och psyke. Visst finns det en försoning i filmen, och den är lite vacker och hoppingivande, samtidigt som den visar hur mörkt det trots allt är runt omkring.