Voltige – avancerad akrobatik på hästryggen – är den felande länken mellan cirkusens gränsöverskridande, paljetterade förförelsekonster och ridskolans trygga men oglammiga värld fylld av leriga ridboots, fläckiga ridbyxor och säckiga tröjor.
Emma och Cassandra är två tonårstjejer som möts på en voltigekurs. Om vardagliga Emma symboliserar ridskolan så är Cassandra betydligt mer cirkus, en vitblond VeckoRevyn-tjej med gungande tofs och plutig mun. Men där på hästryggen, i kroppsnära linnen och tajts, är de lika viga och eleganta i rörelserna.
Viga, som apor.
De två flickorna finner varandra – och ger sig ut på en avancerad tvåmansresa rakt in i vänskapens, kärlekens och sexualitetens mest känsloladdade avkrokar.
Det har varit tal om ”Apflickorna” sedan i vintras då filmen, som är samskriven av långfilmsdebuterande Lisa Aschan och Josefine Adolfsson, vann det stora nordiska filmpriset på Göteborgs filmfestival. Sedan dess har den gjort ett veritabelt internationellt ärevarv, från New York till Transsylvanien.
Marknadsföringsmässigt är den knappast en dröm. Inte ett enda känt namn på rollistan. Tjejer och hästar. Och så Aschans kryptiska förklaring om att det handlar om ”en modern västern om sex, makt och djur”, vilket i och för sig är en lysande tagline. Fast inte särskilt rättvisande. Men som all riktigt bra konst behöver ”Apflickorna” inte de enkla reklambudskapen utan låter höra om sig ändå.
Estetiskt tillhör ”Apflickorna” den nya svenska vågen av mörk vardagsrealism med tragisk underton. Tänk Jesper Gansland (”Farväl Falkenberg”, ”Apan”), Henrik Hellström/Fredrik Wenzels som gjorde ”Man tänker sitt” och Ruben Östlund (”De ofrivilliga”, kommande ”Play”). Filmer som har tydligt släktskap med dokumentärt berättande men tar ut de känslomässiga svängarna till max.
Det till synes konstlösa fotot i ”Apflickorna” med genomkomponerade scenerier och utdragna tagningar, har en långtidsverkande effekt. Scenerna från det lite ödsliga ridhuset med de uniformt klädda flickorna, som verkar så underligt viktlösa ovanpå de stadiga hästryggarna, är till exempel smått magiska.
Oavsett om kameran zoomar in en trist, ranglig lagerhylla från Ikea hemma hos Emma eller sveper över den romantiska bilden av flickor till häst i vattenbrynet, finns det en osviklig känsla för detaljer. Humor är inte någon prioritet i ”Apflickorna” men man måste ändå dra på munnen åt de återkommande scener av klassisk tumbleweed (det vill säga torra ihopsnurrade växter) som blåser på stallbacken, en ironisk hommage till den mansdominerade västerngenren.
Den noggranna, skärskådande blicken i filmen är lika skarp när det gäller att skildra relationer som rekvisita. Och framför allt när det gäller att granska det som kanske egentligen är filmens viktigaste fråga: Hur bygger man egentligen en kvinnlig identitet? Och inte minst, vad förlorar man på vägen mellan barndomen och vuxenlivet? Emma får höra till exempel att hon ”måste jobba på sin utstrålning” för att platsa i voltigelaget. Att vara vig och säker är helt enkelt inte good enough.
Hennes lillasyster Sara, runt åtta år, blir tillsagd av en badvakt att bära bikiniöverdel på simskolan, och inte bara badbyxor.
Emmas och Cassandras relation bygger också hela tiden på det där med att flickor, kvinnor, hela tiden måste jobba med något hos sig själva och förändra något för att känna sig dugliga.
”Jag kan träna vem som helst till vad som helst”, säger Cassandra med självklar min när Emma är ny i laget. Hennes nya vän förförs av den säkerheten, den där blicken som verkligen ser just Emma.
Aschan/Adolfsson har ett säkert öga för den typiskt tjejiga bästisrelationens både svindlande och katastrofala sidor. Den där euforiska närheten, men också den sårigt klaustrofobiska svartsjukan som får brutala konsekvenser för de två vännerna. Det är hjärtskärande när Cassandra kommer för nära, blir för närgången mot Emma och hon viskar avvärjande ”Jag vill bara att allt ska vara som förut”.
Utan att göra någon stor sak av det, förvandlar upphovsmännen dessutom relationen mellan tjejerna till ett intressant klassdrama där Cassandra tycks bygga sin säkerhet på ett hem med tjusiga interiörer medan Emma liksom hela tiden tycks bära med sig hemmets trasiga persienner och trista heltäckningsmattor
Att maktbalansen mellan dem hela tiden skiftar är kanske deprimerande på ett allmänt plan, men definitivt befriande i filmen.
Det är fantastiskt att kunna säga att ”Apflickorna” är värt allt det ståhej den varit föremål för i år. Och för den som bara tänker se en svensk film i år … missa definitivt inte de senaste årens mest sevärda långfilmsdebut.