Tyskland, 1949. En rödpälsad katt ger sig på ett bo med näktergalsungar. Herrn i huset, som värnar fågelsången, gör processen kort. Han tar fram geväret och skjuter helt sonika katten. Katter hör inte hemma här, säger han med självklar min till sin otröstliga son. ”Katter är orientens judar”.

Det är i den miljön barnet Bernward Vesper växer upp: i skärningspunkten mellan krig och fred, mellan Tredje rikets blodiga lösningar och en demokratisträvande stat. Det är inte konstigt att den unge Bernward har svårt att hitta rätt i sin vuxenroll. Å ena sidan är han känslomässigt bunden till fadern – som är författare – och dennes intellektuella arv bestående av oförbehållsam Blut und boden-litteratur. Å andra sidan börjar han röra sig i radikala kretsar i universitetsvärlden. Sextiotalet står i blom. Den unga generationen vill göra upp med fädernas skuld. Så möter Bernward en annan ung student, Gudrun Ensslin, och deras liv blir för evigt sammanlänkade.

Den tyska sjuttiotalsterrorismen är väl dokumenterad i många spelfilmer, som Mårten Blomkvist påpekar i sin intervju med regissören till ”Motståndets tid”. Vesper är förstås i sammanhanget ett mer oskrivet blad än kändisarna Ensslin, Ulrike Meinhof och Andreas Baader som frontade den famösa Baader-Meinhof-ligan.

Det spännande med den välgjorda ”Motståndets tid” är inte bara att den lägger till nya aspekter och rollfigurer till den välkända historieskrivningen men också att den har ett så tydligt psykologiserande perspektiv. Veiel lägger sig tätt intill det kämpande kärleksparet Vesper/Ensslin som brottas med allt från traumatiska uppväxtminnen från nazitiden till depressioner, otrohet, drogmissbruk och självskadebeteenden. För att inte tala om en brinnande, gemensam önskan om att skapa ett nytt samhälle.

Man kan säga att ”Motståndets tid” berättar förhistorien till Margarethe von Trottas ”Två tyska systrar” från tidigt åttiotal som inspirerades av relationen mellan Gudrun Ensslin och en yngre syster. I den filmen skildras relationen mellan två systrar som väljer olika strategier för att hantera det förflutna: en blir terrorist, den andre journalist. Och filmen handlar bland annat om hur den yngre syster blir besatt av att veta om syster verkligen begick självmord eller blev mördad (Ensslins död i Stammheim-fängelset 1977 rappporterades som självmord).

Visuellt är ”Motståndets tid” väl bleksiktig och bruket av melankoliskt pianoklink är lite enerverande. Men den engagerande blandningen av dokumentära tidsbilder (andra världskriget, Vietnam) och dramatiserad fiktion skapar en stark dynamik. Och som psykologisk profilerare är Veiel som sagt ett riktigt äss.