Nemo Nobody lever i framtiden, han är 118 år gammal och den sista människan som kommer att dö en naturlig död. Hans sjukhusvistelse övervakas dygnet runt i ett gigantiskt dokusåpaprojekt och hans psykiater har tatueringar över hela ansiktet.
För att komplicera saken lider Nemo av minnesförlust och är själv övertygad om att han är en ung man. Dessutom har han tydliga minnen av minst tre parallella liv eftersom han inte kunde välja mellan sin mamma och sin pappa vid skilsmässan och verkar ha gift sig med alla sina tre barndomskärlekar, inte efter varandra, utan i parallella verkligheter.
Journalisten som har smugit sig in på sjukhuset för att göra ett fördjupat reportage blir frustrerad: Gifte du dig med Anna eller gjorde du inte? Åkte du med mamma eller stannade du hos pappa? Har du fyra barn som heter si och så eller två barn som heter si och så? Nemo vet inte. Han har fortfarande inte valt.
Man kan vara ett smartass och säga att det har inte van Dormael heller. Hans film är lika obegriplig och splittrad som hans huvudrollinnehavares minnen. Att inte välja är som bekant också ett val och konsekvensen är en soppa.
Men varför inte undersöka om det går att leva parallella liv? Tänk om vi i själva verket gör det hela tiden, fast skotten är så vattentäta att vi aldrig får reda på det. För att mjuka upp vår fantasi flyter en ström av fysiska, metafysiska och kvasifilosofiska tankar genom filmen i högt tempo, tillsammans med bildexplosioner som ska få oss att reservationslöst gapa över vetenskapen som över ett religiöst mysterium.
Den är inte plågsam att se på, som Darren Aronowskis besläktade ”The fountain”. Estetiken (och kvinnorna) är modernare och vackrare, förutom, typiskt nog, den fantasilösa framtiden som inte heller tillför berättelsen någonting.
Skådespeleriet är klasser bättre med Rhys Ifans, Juno Temple och Sarah Polley som lyfter tankeexperimentet till en nästan dramatisk nivå (det gör inte Leto, men han är ju också mister Nobody).
De enskilda trådarna är ofta förföriskt berättade, framför allt mellan de unga. Många av rollfigurerna är ovanliga och verkliga, även om tidsbristen gjort dem lite platta. Här finns inga hjältar, bara människor som på olika sätt är prisgivna åt sina öden, kolliderande kroppar i universum.
Om man ska se den här filmen alls är det nog lika bra att se den två eller tre gånger. Den är full av klurigheter och detaljer och mysterier som man kan säkert kan snöa in på om man har den läggningen. Den som inte har tre eller fyra liv att ösa ur kan ta den för vad den är: ett vackert och ganska poänglöst slöseri med tid.