Det är längesen en så fullödig och levande engagerande iransk film nådde hit, som Asghar Farhadis ”Nader och Simin – en separation”.
Hans regissörskollega Jafar Panahi sitter i husarrest, belagd med tjugo års yrkesförbud. Abbas Kiarostami gör numera film i exil. Filmfamiljen Makhmalbaf har sedan länge sin bas i Paris.
Därmed alls ingen skugga över Farhadis svepande bildflod, bräddfylld av igenkännbara konflikter om en familjeseparation i Teheran: om Simin som vill ta ut skilsmässa och flytta utomlands. Om Nader som vill stanna kvar och ta hand om sin alzheimerdrabbade pappa. Om deras tonårsdotter Termeh som vacklar mellan föräldrarna. Och om konfrontationerna med en annan teheransk verklighet, när Razieh lejs som hemhjälp för att med sin lilla elvaåriga dotter i släptåg ta hand om den sjuka pappan medan Nader är på sitt arbete.
Sekulär och välbeställd medelklass ställs mot religiös och fattig arbetarklass men rör sig långt bortom kategorierna ont och gott. Här handlar det om en grupp människor inför komplicerade moraliska – och givetvis könsbestämda – överväganden.
Det är fullständigt begripligt att filmen inte endast fick Guldbjörnen i Berlin i vintras utan att hela ensemblen belönades med skådespelarpriset.
Asghar Farhadi rör sig musikaliskt och känsligt mellan de öppna dörrarna och de slutna, mellan de privata konfrontationerna och de öppna inför domaren, som enligt iransk skilsmässolag lag ska medla, lyssna, kalla vittnen och döma. I synnerhet när det blir fråga om att avgöra skuldfrågorna när Razieh fått missfall efter ett fall, knuffad av Nader – och ett annat fall, när hans pappa övergivits av Razieh och ramlat ur sängen.
För den som minns Kim Longinottos suveräna dokumentärfilm ”Divorce – Iranian style” (1998, finns på Youtube) känner man igen hur lagstiftningen och procedurerna tvingar fram om inte rena lögner så åtminstone frisering av sanningen när det kommer till vårdnadstvist, kvinnors ställning – men också mäns – och ekonomisk ersättning vid brott och skilsmässor.
Men framför allt är ”Nader och Simin – en separation” en djupt mänsklig och högst allmängiltig berättelse om smärtan, skulden och valen när familjer splittras. Och det i en mästerligt vital filmform.
Någonting tycks dock ha hänt sedan Longinottos dokumentär och ”Nader och Simin – en separation”. Domaren som tålmodigt lyssnar är inte längre tydligt identifierbar som religiös. Simin bär inte längre en traditionell svart chador utan en modernt färgglad sjal. Om något går att utläsa om förändring undandrar sig min bedömning.
Men framför allt bör ingen missa någondera av filmerna.