Ännu en gång får vi följa världens mest kända honungsproblematiker under en dag präglad av behovet att stilla begäret. Den dystra åsnan Ior har blivit av med sin svans, och då Uggla utlovar en belöning bestående av en kruka honung sätter Nalle Puh till alla klutar i en vild svansjakt.
Nasse, Tigger och de andra deltar, men problem tillstöter när ett meddelande från Christopher Robin av Uggla tolkas som att Christopher rövats bort av ett konstigt odjur.
En tecknad, inte datoranimerad, barnfilm där olika Puh-äventyr vävts ihop, ganska fiffigt och med känsla både för originalet och för den minderåriga publiken. Företaget Disney har under senare decennier okänsligt tryckt in Nalle Puh och hans vänner i all möjlig sorts gapig snabb-barn-tv-skräp men tycks med denna produktion vilja göra bot. Den anknyter till de charmiga tv-produktionerna från 1960- och 70-talen, där illustrationer på en boksida fick liv.
Här görs extra mycket av bok-sammanhanget. Nalle kan hoppa upp och gömma sig bland bokstäverna, eller så kan de ramla ned och komma till användning i konstruktionen av en stege. Producent är John Lasseter, som brukar vilja mer än att bara få till en kommersiell produkt, och det känns som ”Nalle Puhs film ...” är delvis menad att diskret förmedla litteraturens lockelse.
Det är slugt. A A Milnes formuleringar tillsammans med E H Shepards illustrationer är en såväl trygg som spännande sjumilaskog – och ännu efter 85 år litteratur när den är som mest oemotståndlig.