Det är fyrtiotal, och hårda bud på brittiska familjen Greens gård. Mannen är inkallad, de tre barnen vänder upp och ned på hemmet, skörden måste tas in och en svåger med spelskulder (Rhys Ifans) försöker ta över gården – fru Green (Maggie Gyllenhaal) behöver hjälp.

Tur att Nanny McPhee (Emma Thompson) magiskt sänds till sådana krishärdar. Hon ser ruskig ut, men allteftersom rackarungarna bättrar sig med hjälp av skrällarna från hennes förtrollade käpp blir också Nanny av med skönhetsfläckarna.

Uppföljaren till ”Nanny ­McPhee” (2005) är ett provisorium som nödtorftigt hålls uppe med hjälp av gott humör och roliga figurer. Som förra gången har Emma Thompson själv skrivit manus efter Christianna Brands böcker om barnjungfrun Matilda. Thompsons metod är rätt mycket ”man tager vad man haver”. Familjen Green försvinner ur fokus medan Thompson fyller på med bortskämda kusiner, kvinnliga torpeder på jakt efter svågern, förtrollade grisar som simmar konstsim i Busby Berkeley-svängar och mer.

Då även en liten elefant dyker upp på den engelska landsbygden inser man att alla är välkomna i den här historien.

Någonstans anas en ambition att göra något bra för barn. I virrvarret av lösa trådar får man dock aldrig en chans att bli verkligt engagerad.

Men visst: Sätt brittiska skådespelare i en godmodig historia förlagd till vacker landsbygd, och de kan nästan inte göra bort sig. Hade deras replikföring fått bidra till atmosfären, som nu försmäktar i den klanglösa dubbningen, hade det nog varit frestande att höja betyget.