”New York, I love you”

Först var det Paris. Nu är det New York. Sedan kommer Shanghai, Jerusalem och eventuellt Bombay. Allihop är storstäder som greppar vår fantasi och som producenten Emmanuel Benbihy valt att fokusera på när han sätter ihop sina kollektivfilmer på temat kärlek.

I ”Paris, je t’aime” (2006) fick tjugo regissörer fem minuter var på sig att berätta sin historia.

Varje film presenterades med titel och regissör.

Så drog det i gång och efter precis rätt antal tajta vackra filmer gick jag från biografen med en känsla av att ha varit på blixtvisit i Paris, hos verkliga männi­skor som bor i Europa och brottas med kärlek och ensamhet. Efter ”New York, I love you” känner jag tyvärr inte alls samma tillfredsställelse.

I detta avsnitt i serien har regissörerna fått mer tid på sig – 8 minuter. Filmerna är varken lika tydliga eller tillslutna. Rollfigurer från den ena filmen flyter in i den andra utan att egentligen ha något där att göra. Samtidigt har en elfte regissör fått i uppdrag att se de tio bidragen och liksom regisserat en film som knyter ihop dem alla. Inte bra. Bara krystat.

Ändå finns här en del små pärlor. Allan Hughes bidrag är sexigt och överraskande. ”Menace II Society”-regissören presenterar oss för Lydia (Drea de Matteo) och Gus (Bradley Cooper) som kvällen innan raggat upp varandra och nu är på väg till ännu en dejt. Vi får höra deras inre monologer om hur det här inte är något allvarligt och att det inte skall bli något mer och guuuud vad härligt det var i går.

Yvan Attals små filmer om rökning är också härliga. Inte bara för att jag gillar att röka. I den ena möts Ethan Hawke och Maggie Q på ett gatuhörn. Han tänder hennes cigarrett och laddar av det mest ihärdiga uppraggningsförsöket jag någonsin sett. Han lägger in all sin humor, den poesi han kan, samt övertygelsen om sin egen förmåga i sängen och får ett svar som varken vi eller han någonsin kunde ana. När Attal låter Chris Cooper och Robin Wright Penn röka ihop utanför någon perfekt New York-restaurang blir slutet också så där att man sitter och ler en smula.

Ler gör jag mycket när jag ser ”New York, I love you”. Regissörerna gör vad de kan och allt puttrar på lite behagligt. Är filmen i fråga illa spelad som Mira Nairs eller bara fånig som i Brett Ratners skolbalsfilm är det inget att oroa sig för. Snart är den över och något nytt på gång.

Detta är den stora skillnaden mellan New York-filmerna och förlagorna i den franska huvudstaden. I Paris ville man att filmerna skulle fortsätta, man ville ha mer av personerna, träffa dem igen. I New York är jag oftast mer än redo att ta farväl och gå vidare.
Problemet är nog till slut fräschören. Det känns som jag träffat alla dessa konstnärer och kufar i andra filmer. Har inte den här relationen redan diskuterats av Carrie Bradshaw i precis det här gatuhörnet? Det gamla paret på Coney Island – står de kvar där efter någon Woody Allen-inspelning?