Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Nicole Garcia: Brev från månen

Gabrielle (Marion Cotillard) är fången i konventioner om vad som är möjligt för en kvinna.
Gabrielle (Marion Cotillard) är fången i konventioner om vad som är möjligt för en kvinna. Foto: Nonstop

Omättliga begär och heta frihetsdrömmar i 50-talets Frankrike. Wanda Bendjelloul recenserar ”Brev från månen”, en film om kärlekspassion av Nicole Garcia.

3

Drama

”Brev från månen”

Regi: Nicole Garcia

Manus: Nicole Garcia, Jacques Fieschi. I rollerna: Marion Cotillard, Louis Garrel, Alex Brendemühl m fl. Längd: 2 tim (från 11 år).

Flickan Gabrielle har ett omättligt libido. Redan i inledningen ser vi henne tillfredsställa sig själv i en sjö och skriva erotiska dikter till byns lärare. Hon lyckas till och med objektifiera Jesus på korset.

Men när hon blottar sig för de spanska gästarbetarna på gården får mamman nog och ställer Gabrielle (Marion Cotillard) inför ett ultimatum. Antingen gifter hon sig eller så kommer hon att sättas på dårhuset i stan.

Dottern går motvilligt med på giftermål. Den lyckligt lottade mannen är José, en tystlåten, spansk arbetare utan framtidsutsikter. Ett lakoniskt frieri med orden – ”Jag älskar inte dig, jag älskar inte dig heller” – blir starten på deras kärlekslösa äktenskap. När Gabrielle blir sjuk och hamnar på en schweizisk kurort möter hon för första gången i sitt liv passionen i form av en anemisk löjtnant, spelad av förste älskaren Louis Garrel.

Franska ”Brev från månen” bygger på romanen ”Onda stenar” av den italienska författaren Milena Agus. Här har berättelsen förflyttats till ett lavendelprunkande femtiotals-Provence där Gabrielle, en tidlös drömmare, är fången i konventioner om vad som är möjligt för en kvinna.

Filmen är något dubbel. Den har en nykter blick på den sociala kontroll som drabbade kvinnor som rörde sig i gränslandet för det acceptabla samtidigt som den utnyttjar den gamla skolans regler för vad som utgör romantik. Det vill säga att passion bygger på olika typer av förhinder och föreställningar om kyskhet. Här haltar urtjusiga och klädsamt blodfattiga människor runt i alplandskap och trånar efter varandra. Kvinnor lider av sjukdomar med poetiska namn som ”passionsstenar” (betydligt mer romantiskt än njursten) och män lindrar smärtor från krigsskadorna de drog på sig under kriget i Indokina med kopiösa mängder opium.

I några enstaka scener görs en ansats att bryta det konventionella berättandet. Dialogen placeras utanför karaktärerna och läggs mot bilder av förbipasserande landskap. Ett antal återblickar får redogöra för alternativa händelseförlopp som för tankarna till några av den franska nya vågens allra vackraste kärleksfilmer såsom ”Hiroshima –min älskade”.

Med undantag av några mindre subtila scener där Gabrielle handlöst kastar sig mot marken i förtvivlan lyckas Marion Cotillard med ganska små medel förmedla hennes inre oro. Den stoiske José, spelad av Alex Brendemühl, påminner med sin varma utstrålning om en ung Omar Sharif. Han finner sig när Gabrielles känslor ständigt slungar handlingen i en ny riktning och lever det liv hon formulerar åt dem, fast han vet att det hon tar för sanning de facto är en lögn.

Utan att avslöja allt för mycket av handlingen så förvandlas filmen långsamt från ett rent kärleksdrama till en intressant skildring av Gabrielles förhöjda tillstånd. Hon befinner sig hela tiden någonstans mellan verklighet och magiskt tänkande vilket lika gärna skulle kunna vara en nödvändighet som ett uttryck för psykisk ohälsa. Det som ytterst gör filmen sevärd är ovissheten om vad som egentligen är vad i detta drama om perception och passion.

  • Se mer.

Tre andra filmer av Nicole Garcia: ”Place Vendôme” (1998), ”Motståndaren” (2002), ”Tre dagar med Charlie” (2006).