Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Norwegian wood”

”Norwegian wood” är ett ovanligt lyckligt äktenskap mellan bok och film som vibrerar av ungdom och passion. Helena Lindblad älskar den lite diffusa 60-talskänslan.
Filmrecension
4

Titel: ”Norwegian wood”

Kategori: DRAMA

Regi: Tran Anh Hung

Medverkande: Kenichi Matsuyama, Rinko Kikuchi, Kiko Mizuhara

Längd: 2 tim 13 min (från 11 år)

Med den sensuella ”Doften av grön papaya” i början på 90-talet skrev den vietnamesisk-franske regissören Tran Anh Hung in sig i samtidsfilmen som en av de stora filmpoeterna. Hans produktion är sparsmakad och stilfull, det räcker med att se ett par rutor ur hans verk för att minnas hans särpräglade formspråk. En sträng formalist med ett milt leende, en bildberättare med förmågan att få filmduken att dofta och färgerna att spraka.

Kombinationen Tran Anh Hung och Haruki Murakami, den japanske Nobelpristippade berättaren som skrivit romanen bakom filmen, kändes inte helt solklar från början. På ytan – åtminstone i läsarsuccén ”Norwegian wood” från 1987 – är Murakami en högst prosaisk prosaist. Det gäller kanske i synnerhet miljöskildringarna från sextiotalets Japan liksom de återkommande sexscenerna i berättelsen om en ung student som slits mellan idén om kärleken som å ena sidan något poetiskt pliktuppfyllande och å andra sidan något lustfyllt och riskfritt utlevande.

Men det visar sig att valet av filmisk uttolkare var allt annat än dumt. Tran Anh Hung fångar elegant upp drömspåren som trots allt finns mellan och under raderna i Murakamis prosa. Och eftersom Hung är en poet som tidigare gärna laddat sina bilder med en politisk kontext, framför allt kanske i den färgkodade och djupt dystopiska Saigonskildringen ”Cyclo”, passar han som handen i handsken när det gäller att berätta om en tid i Japan präglad av såväl studentrevolter som pyrande nationalism, av flammande framtidshopp liksom av det förflutnas mörka skuggor.

I centrum för berättelsen står Toru Watanabe, en ung man i tjugoårsåldern som flytt hemstaden Kobe efter att hans bäste vän Kizuki helt oväntat begått självmord. Han begraver sig i studier, en ändlös rad extrajobb och tillfälliga krogkvällar.

En dag dyker Naoko (Rinko Kikuchi från ”Babel”), Kizukis vackra och ömtåliga flickvän, upp i stan. De två överlevarna i dramat söker sig till varandra som skeppsförlista på ett stormande hav. Men Naoko är psykiskt skör och efter att de två älskat med varandra på hennes 20-årsdag försvinner hon utan ett spår.

Senare får Toru reda på att Naoko hamnat i en djup depression, lämnat skolan och flytt till en klinik uppe i bergen för att försöka återvinna sin hälsa. En kurskamrat, Midori, fångar samtidigt hans intresse. Hon är öppenhjärtig och fylld av energi, Naokos totala motsats. De två dras till varandra, samtidigt som Toru brottas med sin pliktmässiga kärlek till den sjuka flickan med den mörka och destruktiva dragningskraften.

”Norwegian wood” är ett ovanligt lyckligt äktenskap mellan bok och film, en känslig tolkning som lyfter fram poesin i hur den bitvis djupt tragiska historien samtidigt tillåts vibrera av ungdom och passion. Den är betydligt mindre frispråkig när det gäller sex än boken är och vissa sidor av rollfigurerna har tonats ned på ett sätt som minskar komplexiteten. I boken har Midori en mycket mer anarkistisk läggning än i filmen. Den mystiska, storrökande kvinnan Reiko, som agerar skötare åt Naoko i hemmet uppe i bergen, är också en mer färgstark och intressant person än vad som framgår av filmen. Bokens skildring av den ytterst märkliga, betydelsebärande och närmast överjordiska psykiatriska klinik där patienter vårdar varandra i ett paradisiskt landskap, görs inte heller någon riktig rättvisa.

Men andemeningen är intakt och känsligt tolkad, i synnerhet av den unga trion skådespelare i centrum. Tillsammans med den mästerlige Mark Lee Ping-bing, som också fotograferade Hungs himmelskt vackra familjedrama ”När solen står som högst” från 2000, skapar regissören flytande vackra bilder av såväl bergsnatur, vinterprakt, urbant stadsliv och vilda Stillahavsvågor.

Jag älskar de lite matta färgerna som ger en diffus sextiotalskänsla, som om man bläddrade i ett gammalt familjealbum full av Instamaticbilder som börjat tappa kulörerna. En diskret hipp vintagefest som får ton av titelns Beatleslåt som mest antyds i början och i slutet och som inte är beroende av iögonfallande rekvisita – och som dessutom står i skön samklang med de bitterljuva stråkkompositioner signerad Radioheads Jonny Greenwood. Musik som finstämt lyfter fram huvudpersonernas sorg över allt vackert som oåterkalleligen går förlorad i tidens flod – en känsla som passar väl ihop med tragiken i spåren efter naturkatastroferna som nyligen just drabbat Japan.