Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Filmrecensioner

”Odjuret”

Filmrecension
2

Titel: ”Odjuret”

Kategori: DRAMATHRILLER

Regi: Martin Jern, Emil Larsson

Medverkande: Magnus Skog, Emelie Sundelin, Stefan Söderberg, Sofie Karlsson

Längd: 1 tim 25 min (från 15 år)

 Vi är många som skulle vilja se den film som Martin Jern, Emil Larsson och deras skådespelare ville göra när de gjorde den här. På pappret är den fantastisk. Titeln; affischen, där en av huvudpersonerna börjat smälta in i en suggestivt tecknad, kvistig och snårig skog med punkflickor och vargar av konstnären Ragnar Persson; storyn om ett till synes omotiverat mord bland ungdomar; skådespelarnas ansikten, precis så osköna och egna och samtidigt igenkännbara som man önskar att ansikten ska vara på film (och ett stort steg från de lite mer anonyma ansiktena i ”Fjorton suger”)

Filmen handlar om fyra ungdomar i någon onämnd avkrok i Halland som lever mitt i naturens skönhet men inte har råd att skaffa tak över huvudet eller göra någonting över huvud taget utom att sälja sin ungdom på porrsajter, langa sprit till barn, lyfta skrot eller driva ut sina demoner i en frikyrklig sekt.

Allt är filmat i flytande, grådaskigt sommarljus och de fyra ungdomarna är exakt tecknade. Vad de gör, hur de ser ut och deras hemförhållanden. Att någonting förfärlig ska hända förstår man redan på titeln och får dessutom reda på det inom ett par minuter, när bilder av en död kropp på ett toagolv korsklipps med huvudpersonen Kim, som vandrar bortåt på en parkväg med kameran flåsande i nacken. Vad som följer är en lång, seg berättelse om vad som föregick det ohyggliga. Hur odjuret bröt fram i den välvilliga före detta kriminella Kim, som ju skulle ta truckförarkort och drömde om radhus.

Men snyggt oharmoniska stämningsbilder i naturen räcker inte. Ett programmatiskt redovisande av hur alla hans chanser att vända sitt liv tas ifrån honom räcker inte. Den bleka hyn och de white trashiga kläderna räcker inte heller. ”Elephant”-upplägget är bara ”Elephant” till ytan och saknar den filmens kliniska logik. Den skakiga handkameran känns mindre som en stil och mer som bara en skakig kamera. Replikerna är inte bättre än i en Staffan Hildebrand-film, även om det sociala patoset och den inlånade indieestetiken gör att man vill inbilla sig det. Författar/regissörs-duon försöker hålla sig ifrån genrerna med deras inbyggda moral och klichélösningar. De vill lämna mördarens gåta olöst så att den kan gnaga vidare i åskådaren. Problemet är att hela filmen har lämnats olöst.

Det behövs en death metal-film i Sverige som binder samman mystik och nyfattig verklighet, som uttrycker ett nytt slags moral med ett nytt slags bilder. ”Odjuret” hade kunnat vara den. Om någon hade ställt krav på något mer än konceptet. Förslagsvis på manus och regi.