Stolpe in. Avdankade lirare tar sista chansen..
Den som vuxit upp i Degerfors, plockat pantflaskor under fotbollslagets allsvenska matcher på Stora Valla, och dessutom tror sig kunna skryta med att (nästan) ha varit klasskamrat med Ralf Edström - den borde omedelbart diskvalificera sig själv som alltför jävig för att recensera "Offside".
För var utspelar sig filmen? I en ort kallad Stensfors - check. Med ett nedlagt bruk - check. Och vad handlar den om? Ett fotbollslag med illustert förflutet som numera harvar i de lägre divisionerna - check.
Att den sedan - som egentligen alla sportfilmer - handlar om helt andra saker ligger i sakens natur, men kan som bekant också det bli patetiskt: Mänskliga Relationer. Stad och Land. Vinna Mot Alla Odds. I synnerhet som inte heller denna berättelse undgått den regionaliserade filmproduktionens mest nötta scenografi, signalerande Vanliga Människor i den Riktiga Verkligheten: den klonade kiosken, det obligatoriska pizzahaket, de anskrämliga tapeterna.
"Offside" har kort sagt en hel drös blindskär och väderkvarnar att kämpa sig förbi. Och gör det - nästan. För glädjande nog lyckas filmteamet och långfilmsdebutanten Mårten Klingberg (känd för sin Guldbaggevinnande kortfilm "Viktor och hans bröder" och som skådespelare i bland annat Susanna Edwards "Keillers park") få till om inte en klockren fullträff så en fullt respektabel stolpe in.
Handlingen är enligt formulär A 1. Anders (Jonas Karlsson) är arbetslös och borde, som hustrun vill, flytta till Göteborg där hon fått jobb. Men han sitter fast i sitt eget emotionella förflutna och enda trygghet: som tränare för fotbollslaget. Märk väl, en spelande sådan, som inför varje match måste skrapa ihop spelare bland kreti och pleti. Samt med en hederlig svensk muta få den alltid lika ovillige Ali i (just det) kiosken att ställa upp som domare.
Inte blir det lättare av att Anders låter sig hunsas av sin far (Ingvar Hirdwall), den före detta storspelaren tillika klubbordföranden, som hotar med att lägga ned verksamheten om laget inte börjar vinna. Om inte annat för att sätta dit damlaget, som börjat kaxa sig. Kort sagt, Anders, liksom orten, har ett tungt patriarkalt arv att bära, inklusive ett ofrivilligt icke-vuxenliv där allt kretsar kring leken: fotbollen. När så kommunens starke man dessutom får den bisarra idén att värva en avdankad Premier League-stjärna (Brendan Coyle) till laget - då blir det fritt fall.
Nu hade man gärna sett att ett antal putslustigheter omedelbart förpassats dit de kom ifrån. Men de uppvägs av Malin Lindströms rytmiska klippning, med sina inbyggda komiska kommentarer, och inte minst, ett lojalt och professionellt arbetande skådespelarkollektiv. Björn Bengtsson med sin neurotiskt daterade Beckham-tuppkam. Jonas Karlsson, Göran Ragnerstam och Torkel Petersson som med fin känsla för det tragikomiska fyller ut sina figuranter med liv. (Peterssons korstecken inför varje match lär vara den mest malplacerade sedan bovens dito i "Den gode, den onde, den fule".)
Inför ett sådan manlig kanonad kan det inte ha varit lätt att axla hustruns tråkiga roll. Men Anja Lundqvist väjer elegant för den inbyggda snipigheten och får sympatierna på sin sida.
Därmed också sagt att ett gott hantverk ibland räcker långt. Och en debuterande regissör som verkar fullt till freds med det (till synes) enkla i stället för att ta sig vatten över huvudet. Inga förment djupsinniga tystnader, tvärtom en väl fungerande vardagsdialog.
Det är inte illa. Det är stundtals till och med riktigt bra.