En mördare vandrar över Alvaret. Strax ska en liten pojke försvinna spårlöst och en mors liv slås i spillror. Mordgåtan är central i Johan Theorins debutbok "Skumtimmen" men känslan av förlust och sorg minst lika viktig.
Camilla Läckberg har sitt Fjällbacka, Åsa Larsson sitt litterära Kiruna. Nu är det dags för Öland att göra entré i deckarvärlden. Johan Theorin har valt att förlägga handlingen i sin kriminalroman till vindpinade stenstränder, avfolkade landsortsbyar och Alvarets majestätiska enslighet.
- Man ska skriva om det man känner till. Jag vet hur en soluppgång ser ut över Alvaret, vet hur vinden viner sent på natten och har tyckt att det varit läskigt att vistas vid havet sent på kvällen. Och Alvaret är som ett slags scen, det kan bli stora dramer där ute.
Klinket från tunna kaffekoppar ackompanjerar vårt samtal. Vi är mycket långt från Öland, från "Skumtimmens" skrämmande mordplatser. Johan Theorin har rest från hemmet i Göteborg till Stockholm för intervjun och sitter nu på ett ombonat konditori för att berätta om sina framgångar.
Fast under den period då "Skumtimmen" skrevs var han ingen lycklig människa. Han säger det med urskuldande min, vill helst inte bli för personlig. Men mamman som förlorar sin son i boken berör honom djupt. Han har stor förståelse för hur lätt det är att fastna i sorgen efter en nära anhörigs död - vet att tiden inte läker alla sår, trots att det kanske har gått decennier sedan traumat uppstod.
- När jag skrev boken hade flera dödsfall drabbat mig. Och så hade jag läst mycket deckare och tyckt att ingen reagerade över morden i dem, att det liksom inte fanns plats för sorg. Dödsfallen var bara till för att polisen eller detektiven skulle få något att göra, säger han långsamt och fortsätter:
- För mig är det viktiga i en kriminalhistoria ändå traumat som dödsfallen skapar. Jag ville skriva en bok där döden får konsekvenser och skapar stor sorg.
Han har skrivit i 20 års tid, med drömmen om att bli publicerad. Själv kallar han det för att gå i Albert Bonniers hårda skola. Men efter alla refuseringar kom framgången: "Skumtimmen" har fått extremt mycket uppmärksamhet i förväg, och dessutom sålts till sju länder redan före den svenska publiceringen. En miniskandal då recensenten Magnus Utvik på förlagets anmodan hjälpte till att förhandslansera boken har också bidragit till att öka intresset.
Att ett förlag skulle vilja ge ut en bok som är så fast förankrad i det lokala, i den landsbygdsproblematik som är speciell för just Öland var inget Johan Theorin räknade med.
- Jag tänkte att om ingen ger ut den så trycker jag upp den själv och säljer i närbutiken i Djupvik på Öland. Plan B var att den skulle sälja i sju länder och bli film &
"Skumtimmen" är en sorts kärleksförklaring till Öland och Johan Theorins öländska släkt. Varje sommar sedan han var liten har han tillbringat i en stuga i Djupvik, den by där hans mors släkt har sina rötter.
När de öländska kroppkakorna var uppätna var det dags för morfar och morfars bröder att berätta skrönor, spökhistorier och skräckisar som fick småglinen att sitta med gapande munnar i skymningsljuset - i skumtimmen.
- Det var en kamp om ordet, om att få berätta. Den här viljan att få något slags schvung i berättelsen, något storslaget, den tror jag kommer därifrån. Jag tycker verkligen om storslagna berättelser som man lyssnar på med öppen mun. Men jag har inte den muntliga talangen, jag har långsamt försökt skriva dem i stället.
"Skumtimmen" ligger spökgenren nära. Särskilt den parallella berättelsen om mördaren Nils Kant, som efter andra världskriget drivits bort från Öland, har mytiska och spöklika drag. Det är egentligen där, i den olycklige mördarens hemlängtan, som uppslaget till boken finns. Johan Theorin är ursprungligen journalist och intervjuade en gång en gammal sjökapten. I förbigående berättade denne om en man i hembyn som i ungdomen slagit ihjäl en annan man och tvingats fly undan polisen.
- Men han hade väldigt god kontakt med sina föräldrar så det kom regelbundet hem vykort och brev utan avsändare till byn. Efter tio år kom det en kista från Sydamerika som begravdes på den lokala kyrkogården. De sade att han hade drunknat där borta. Men det konstiga var att breven och vykorten utan avsändare fortsatte att komma.
Nästa berättelse lär innehålla ännu fler skräckingredienser. Johan Theorin har redan börjat skriva på del två i den serie om fyra böcker som han har bestämt ska utspelas på Öland. Det blir en årstidsbaserad serie, där "Skumtimmen" är höstboken och den årstid som väntar härnäst är vintern.
Lite nervös är han inför mottagandet av debutboken, särskilt för hur ölänningarna ska uppfatta hans skildring av ön och dess invånare. Han har trots allt tagit sig en del konstnärliga friheter, uppfunnit nya byar och gjort Alvaret på norra Öland betydligt större än i verkligheten.
- Det är klart att jag är nervös, jag pekar ju med hela handen och säger att så här är Öland och ölänningarna. Hur har jag mage att göra det egentligen? Det är rätt sturskt. Men jag kan inte göra mer än förmedla min bild av det Öland som jag älskar.
Och för Johan Theorin är det självklart varför just Öland lämpar sig så väl som bakgrund till en berättelse om ond, bråd död.
- Jag ville ha en långsamhet och en landsbygdskänsla, en känsla av ödslighet och tomhet. Ingen ser det som sker. Det finns inga vittnen när man tar livet av någon.