”Se på mitt liv. Jag är 34 år. Jag har ingenting. Jag orkar inte börja på nytt.” Huvudpersonen i den hyperbegåvade Joachim Triers andra film (2006) inkarnerar på många sätt begreppet ”i-landsproblem”. Anders har förvisso knarkat bort några viktiga år av sitt liv. Men han har också låtit sig behandlas på bästa möjliga vis. När vi möter honom, en solig augustidag i Oslo, ser det ganska ljust ut. Han har egentligen alla resurser – omtänksam och förmögen familj, goda vänner och inte minst talang – till sitt förfogande för att återgå till ett ”normalt” liv. Men vill han det? Det är frågan.

Det finns en inbyggd, existentiell provokation i dramat ”Oslo 31 augusti”. Har man verkligen rätt att kasta bort sitt liv – om man inte behöver göra det? Det vill säga om det liv man kastar bort inte ter sig outhärdligt och bortom räddning? Den brännande frågan lämnar ­Trier – Skandinaviens främste skildrare av den kultiverade medelklassen – med varm hand över till åskådaren. Hans ärende är ett annat. Han vill försöka förstå alla de val Anders har, utan att döma.

I jämförelse med den rika och komplexa generationsskildringen ”Reprise” ter sig ”Oslo 31 augusti” vid första anblicken som något av ett enfrågeparti. Triers första film, som märkligt nog aldrig fick svensk biopremiär, utspelade sig i Oslos finlitterära miljö och kretsar kring två barndomsvänner med stora författardrömmar. En blir antagen och hyllad, den andre refuserad. Men styrkeförhållandena kommer att skifta många gånger fram och tillbaka under historiens gång. ”Reprise” lyckas med lätt hand fånga in kreativitetens lyckor och fasor och framgångens påfrestningar på det sociala livet, men skildrar också på ett fint sätt den psykos som drabbar en av vännerna. Det är nästan retsamt elegant, en norsk remake av den ”nya franska romanen” fast som film.

Men släktskapen mellan de två filmerna är större än man kan tro vid första anblicken. Anders i ”Oslo 31 augusti” är en kusin till Philip i ”Reprise” som också har svårt att riktigt välja livet, trots stora framgångar. Dessutom spelas de två av samme skådespelare, Anders ­Danielsson Lie, som med små medel och blankt ansiktstuttryck denna gång lyckas med konststycket att bära en hel film på sina sluttande axlar.

Ska Anders upptäcka att livet är värt att leva eller inte? Ju längre man följer honom – i cirklande rörelser runt Oslo under ett intensivt dygn där människor som betytt något för honom passerar revy – desto mer växer skildringen ifrån den enkla frågeställningen om liv och död. I jämförelse med till exempel Simon Stahos tematiskt närbesläktade ”Dag och natt” (2004) med Mikael Persbrandt som suicidal bilförare, är ”Oslo...” dessutom lättsammare och trots allt ljus i sinnet.

Anders möte med ungdomsvännen, som har skaffat familj och har ett välansett litteraturvetarjobb, är det mest känslosamma och bitvis ganska humoristiskt. Han har det liv Anders kunde välja om han ansträngt sig lite vid jobbintervjun som redaktionssekreterare på en typisk kulturtidskrift. Vännen citerar Marcel Proust och raljerar över sitt äktenskap där han och frun hellre spelar Battlefield än har sex. Lite larvigt, men ganska ömsint ändå.

”Oslo 31 augusti” pendlar på det där lite retsamma sättet mellan mörker och ljus, desperation och hopp, kärlek och känslomässig kyla. Filmiskt är den mer konsekvent med flödande rörelser, stilfullt foto och pregnant välkomponerade bilder. Det är imponerande att Trier, efter bara två filmer, är så säker i sitt visuella språk och har en så personlig ton. Få nya filmare är lika bra på att skapa emotionell energi som att skriva riktigt bra dialog. Även om ”Oslo...” bär på ett stort mörker som delvis känns som en intellektuell konstruktion snarare än ett reellt känslotillstånd, är det värt att slå följe med norske Trier. Han kommer med all säkerhet att göra många fantastiska filmer framöver.