Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Överlägset och vackert skådespeleri” – Recension av ”Tillbaka till Montauk”

Nostalgiladdat försök att väcka liv i gammal kärlek

3

Drama

”Tillbaka till Montauk”

Regi: Volker Schlöndorff

Manus: Colm Tóibín, Volker Schlöndorff. I rollerna: Stellan Skarsgård, Nina Hoss, Isi Laborde-Edozien m fl. Längd 1 tim 46 min (barntillåten). Språk: engelska.

 

Volker Schlöndorff gjorde inom loppet av tre fyra år på 70-talet en rad filmer som kom att betyda mycket för filmvärlden både i dåvarande Västtyskland och övriga Europa (och därefter världen).

”Nådaskottet”, kollektivfilmen ”Tysk höst”, ”Katharina Blums förlorade heder” och framför allt ”Blecktrumman” var filmer som kom att prägla flera generationer. Filmer som förändrade publikens syn och påverkade både politiken och privatlivet. ”Katharina Blums förlorade heder” fick till exempel avgörande inflytande på mitt eget yrkesval.

Volker Schlöndorff har byggt många av sina mest framgångsrika filmer på litterära mästerverk av till exempel Heinrich Böll, Günter Grass, Marcel Proust – och nu Max Frisch. Jag läste Frischs roman ”Montauk” tidigt 80-tal och blev tagen av berättelsens inneboende sorg.

Den tyske författaren Max Zorn (Stellan Skarsgård) återvänder efter tjugo år till ett New York som han en gång lämnade hals över huvud. Han flydde en kärlekshistoria, packade ned känslorna för en annan slags trygghet, när han efter två decennier återkommer i triumf som bästsäljande författare är det med mycket tvivel. Och lite hopp. Någonting i hans liv skall fixas. Tror han.

Han söker upp kvinnan som han trott sig älska hela tiden, Rebecca (Nina Hoss) och konfronterar henne med sina dubier, sina frågor, sin livskris.

Han blir givetvis lite lätt patetisk i sin nyfunna kärlek, och hade det inte varit för Stellan Skarsgårds finfina lyhördhet och Nina Hoss (ni känner främst igen henne som Astrid i ”Homeland”) ypperliga känsla för sin karaktärs ängslan, hennes återhållna ilska och sorg, hade nog filmen riskerat att både få slagsida och sjunka djupt. Man får akta sig för de där männen nu för tiden, många blir påtagligt irriterade av den självömkan och den självupptagenhet de så lätt gottar sig i – och nostalgin och sentimentaliteten står dem inte längre bi. Vi tycker ofta att de, med viss rätt, ser lite löjliga ut.

Jag skulle kalla det en lite oförarglig film, som man nästan uteslutande ser på grund av ett överlägset och vackert skådespeleri. Och en svår och lite märklig tvekan vi lätt vill göra till vår egen.

Se mer.
Stellan Skarsgård i tre starka filmer/serier: ”Borg” (2017), ”River” (2015), ”Goya’s ghosts” (2008).