Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Page One: Inside New York Times

Filmrecension
3

Titel: Page One: Inside New York Times

Kategori: Dokumentär

Regi: Andrew Rossi

Medverkande: David Carr, Tim Arrango, Julian Assange, med flera.

Längd: 1 tim 36 min (från 15 år)

När man ser en dokumentärfilm inifrån New York Times finns det ett par frågor man vill ha svar på. Som: Hur i helvete gick det till när världens mest prestigefyllda tidningsredaktion släppte igenom Judith Millers lögner om Saddam Husseins påstådda tillverkning av massförstörelsevapen?  Och när en av deras "utlandskorrar" i själva verket satt hemma och kopierade andras artiklar, ibland utan att ens försöka skriva om dem? 

00-talets två stora tidningsskandaler nämns förstås, men någon undersökande journalistik är det inte fråga om i denna intima reklamfilm/dokumentär för NYT.

Istället får vi se ett gäng luggslitna, hederliga murvlar på den tidigare så stolta tidningen som aldrig skulle släppa igenom något liknande. De är kanske inte Dustin Hoffman och Robert Redford i "Alla presidentens män" - tidningen har knappt råd att låta dem bevaka presidenten på hans resor  -  men de har alla, på olika, charmigt tecknade sätt, en aura av de värden som just nu är i gungning i det så kallade "förändrade medielandskapet".

Rossi förlitar sig tungt på att mediereportern, stjärnkolumnisten och före detta crackpundaren David Carr går runt som en annan Tom Waits och droppar one-liners med sin av droger och skrivande vanställda gamnacke och sin skrapiga, plågsamma röst. Att man därmed själv utnyttjar rockstjärnestatus och ett pikant privatliv, just sådant som genererar "klick" i mindre högstående nättidningar, talar man tyst om.

Man vill flytta till New York och bli en skarpformulerad, höginformerad, lätt nergången man i medelåldern när man har sett "Page One - Inside the New York Times". Men den som tycker att stora tidningshus och undersökande journalistik är dinosaurier från nittonhundratalet lär inte bli övertygade om motsatsen.