3Det är inte så att man studsar i väg för att se en kärlekskomedi om en utbytt spermadonation eller förväntar sig att det ska slå gnistor om mötet mellan en bedagad barnstjärna och en bedagad tv-stjärna. Att det blev en liten kristen högerstorm kring Jennifer Anistons rollkaraktär, som skaffar barn på egen hand, trissar inte heller upp förväntningarna. Man ser direkt på affischen, på rollista, foto, titel och kostym, att här kommer alla vilsna små lamm att hitta in i fållan.

Vad man däremot inte kunde förutse var att de små lammen skulle leva sig in i varje sinnesslö vändning i det tunna materialet och göra något riktigt fint av det. Jason Bateman levererar ett lysande porträtt av en pojkman som vi alla känner till. Han som är så förbittrad över att tjejer aldrig väljer den snälla att han inte blir så jävla snäll ändå. Han som aldrig kan hitta en after shave som smälter ihop med hans egen kroppslukt men ändå inte vågar överge de manliga standardmärkena.

Man vet att han är en smart, kärleksfull, känslig toppenman innerst inne, men vem orkar bevisa det för honom? Utan Hugh Grants charm eller Billy Christals ettrighet blir porträttet nästan jobbigt. Bateman vågar vara nörd fullt ut. Hans repliker är roliga men inte han. Han är svår att älska, men när man börjar göra det är det å andra sidan på riktigt.

Aniston håller tv-minerna i schack och sin komiska tajmning på hög nivå. Det är allt, men hon förstör i alla fall inte filmen för de andra. Det lilla barnet, resultatet av den förväxlade spermadonationen, är lillgammalt och överintelligent som de flesta amerikanska filmbarn.

Men de två barnstjärnorna, den stora och den lilla, speglar varandra på ett alldeles rörande och trovärdigt sätt. Dessutom, och det såg jag inte på affischen för då hade jag studsat till bion, så spelas Wallys sidekick och bästa vän av Jeff Goldblum, vars komiska geni jag inser att jag längtat efter i femton år. På det hela taget: en betydligt trevligare upplevelse än förväntat.