Överklassafarin i Solsidan för två veckor sedan var ett lättsamt försök att vända på vanetänkandet kring integration och fattigdom. Om Sverige har ett integrationsproblem, varför ska problemet alltid sökas i betongförorter i stället för i kulturellt isolerade villaområden? Om klyftorna i samhället vidgas, varför ska orsaken till det sökas bland fattiga istället för rika?

Upptåget fick kritik för att underblåsa konflikter mellan olika samhällsgrupper. Frågan är bara om det är bättre att låta vreden över de växande klyftorna förbli ordlös, med risk för att den i stället tar sig uttryck i våld, kriminalitet eller utpekande av syndabockar?

I det ljuset får man vara tacksam för att barnkulturen på senaste tiden tagit sig an klassproblematiken med allt större kreativitet och idérikedom. Förra året var barnfattigdomens år inte bara i den politiska debatten. Var och varannan barnbok, från Åsa Anderberg Strollos brutalrealistiska ”Hoppas” till Martin Widmarks samhällskritiska fantasyserie ”Tyko Flores äventyr” hade fattiga barn och ungdomar i huvudrollerna. Att dessutom såväl radio- som tv-julkalendern handlade om barnfattigdom varslar om att litteraturvetaren Terry Eagleton kanske inte är helt ute fel i sin nya bok när han skriver: ”Man vet att det kapitalistiska systemet är illa ute när folk börjar tala om kapitalism.”

Skorpan, Kulla-Gulla, Huck Finn och Oliver Twist är förstås också medvetna om att fattigdom knappast är ett nytt tema i barnlitteraturen. ”Litteraturen älskar dem som inte har”, skrev Moa Matthis på detta uppslag i fjol i en fin artikel om sagotraditionens trashankar. Tvärtom råder i barn- och ungdomslitteraturen ett nästan alarmerande underskott på rika barn. Varken Joakim von Anka eller Krösus Sork har några egna ungar och i sagornas värld brukar till och med prinsessorna vara fattiga.

Nu finns dock en ypperlig chans att ägna sig åt barntillåten överklass- ­safari när Sara och Erik Haags humorserie ”Pappas pengar” börjat sändas i Barnkanalen vid mellanålderstiden 19.30. Serien handlar om den nästan vuxne men hårdcurlade rikemanssonen Bröli. Han bor med sin pappa på slottet Stjärtnäs men drömmer om att bli självständig och leva bland vanligt folk, att bli integrerad. Det är lättare sagt än gjort, fört så snart Bröli sätter foten utanför slottsträdgården förvandlas han till ett asocialt element.

Han tror att allmänna parker kan användas för att slå ut golfbollar och jaga gräsänder. På SL-bussen försöker han checka in sin rullväska hos chauffören och vill sedan sjunga allsång med medresenärerna. Efter att ha flyttat till en hyreslägenhet i Brandbergen ringer han på hos grannen mitt i natten för att beställa ”nåt koreanskt”: ”Har ni bibimbap?”

Det är en lyckad komedi som tar avstamp i barnets oförskräckta sätt att ställa de tabubelagda frågorna. Hur kan vi vara så rika fast vi inte jobbar? Vem städar hemma hos städers­kan Saburi?

Johan Ulveson gör en fantastisk helikopterpappa, i bokstavlig mening, som curlar sin son lika grundligt som han själv blir curlad av sitt tjänstefolk. Hans utläggningar om andra människors liv är humoristiska bragder. När Bröli undrar om Saburi också skulle vilja bo i ett slott i stället för hyreslägenhet försäkrar pappa att så inte är fallet: ”Det är jättemysigt i en sådan där liten lägenhet. Man står och steker pannkakor och hör hur grannarna tisslar och tasslar genom köksfläkten… Det är som en liten koja!”

Att Bröli är en sådan total odugling att han trots upprepade försök ännu inte har lyckats ta studenten skulle kunna skrivas upp på komedikontot: det är roligare med superrika puckon än superrika framgångsrika. Men det faktum att även slottssonen Sebastian Lancelot i Sara Kadefors lysande radiojulkalender ”Allt du önskar” var en analfabet som aldrig satt sin fot i skolan vittnar kanske också om att vissa aspekter av klassamhället fortfarande är svåra att konfrontera. Som att barn till höginkomsttagare i verkligheten blir mer högutbildade på grund av socialt arv och bättre grundskolor.

De satiriska inslagen i ”Pappas pengar” mildras också av att Bröli och hans pappa är så excentriskt superrika att man förmodligen kan skratta gott åt den där lustiga överklassen även om man råkar sitta i en Armanisoffa i Solsidan.

Ändå är blotta förekomsten av rika barn i kulturen i någon mening minerad mark, eftersom ingen, oavsett ideologisk ståndpunkt, rimligen kan hävda att ett rikt barn skulle ha förtjänat sina privilegier.

”Om man verkligen vill ha någonting, då måste man gå ut och kämpa för det, Bröli”, säger pappa när Bröli sitter och gråter i badkaret för att Bostadsförmedningen inte vill ge honom en hyreslägenhet genast.

Sedan går Bröli ut i slottsträdgården och hittar en lägenhetsannons som en omtänksam pappa tejpat fast på ett träd.