Serienördar, filmnördar, sf-nördar – förenen eder. ”Paul” tar avstamp i genrens mecka, San Diegos Comic con, en gigantisk mässa för de mest inbitna och frälsta. Hit kommer de bägge brittiska sf-fanatikerna Greame Willy och Clive Gollings (Simon Pegg och Nick Frost, som inte bara spelar huvudrollerna utan också skrivit manus) på ett slags pilgrimsresa. Graeme är en misslyckad sf-författare, den bok han gett ut har illustrerats av bäste kompisen Clive.

De ger sig efter den oförglömliga mässupplevelsen ut på en biltur genom ufo-historiens Amerika, de besöker platser där ufon sägs ha landat, där rymdvarelser sägs ha visat sig.

Snart hinner verkligheten upp dem i form av utomjordingen Paul. Han har under snart 60 år bott på en amerikansk militärbas och blivit något av en maskot. Vad Paul däremot alldeles nyss har upptäckt är att han faktiskt hålls fången på militärbasen – nu är han på rymmen och givetvis stöter han på de bägge brittiska geeksen.

Ja, han liftar med dem, efter diverse missförstånd och kommunikationssvårigheter blir de vänner, och Greame och Clive är snart involverade i kampen för att Paul ännu en gång skall få kontakt med sitt moderskepp och sina inter-, eller om det är utom-galaktiska släktingar.

Paul jagas samtidigt av FBI och militära underrättelsetjänster, Paul får inte komma undan.

(Namnet Paul fick han efter den hund han landade på och oförskyllt tog livet av när han störtade ner från skyn.)

De tre vännerna får snart sällskap av Ruth Buggs (Kristen Wiig, som snart syns i ”Bridesmaids”), möjligen blir hon kidnappad (hennes pappa tror i alla fall det, han tar också upp jakten); under resans gång förvandlas Ruth från en fundamentalistisk kristen till en rätt bred- och fulkäftad ung kvinna med nyupptäckt sexualitet och törst på det liv hon aldrig fått.

Ruth är kanske filmens allra roligaste krumelur, intelligent spelad av Wiig (en tajming framför allt svarvad i ”Saturday Night Live”).

Sammantaget låter det roligare än vad det är, det är väldigt många fniss och rätt många flabb – sällan riktigt smart kul, bortsett från kanske en och annan subtil referens, en och annan kvick replik.

Det känns varken riktigt slipat eller riktigt färdigt. Och som sagt, referenserna faller som nederbörd, mest film givetvis: ”E.T.”, ”Arkiv X”, ”Star wars”, ”Alien”. Till och med Sigourney Weaver visar sig för ett ögonblick.

Firma Pegg & Frost är ingen dålig kombination, två bra skådespelare och komiker, här har de kört fast i sitt eget manus, frossat i för många darlingar – den drift med genren man sitter och väntar på förvandlas för ofta till ett slags dyrkan. Och hur ointressant är inte det?