När den tyska koreografen och dansaren Pina Bausch dog 2009 hade hon redan länge diskuterat med Wim Wenders om att förflytta sina dansteaterföreställningar till film. Det blev nästan ett stående skämt de båda vännerna emellan medan åren gick, och Tanztheater Wuppertal fördjupade sin förnyelse av och sitt inflytande på den moderna dansen världen över.

I Wuppertal fusionerades teater, dans och musik på ett sätt som påverkade föreställningen om hur gränsöverskridande den skulle kunna vara. Inte minst musikaliskt. Pina Bausch gjorde aldrig skillnad mellan musikarterna. Det kunde vara tango, klassiskt, schlager, music hall, vad som helst bara musiken var starkt sammanbunden med en inre känsla. Musiken hade aldrig illustrerande anspråk utan sattes ibland i ren motsättning till inre behov och de fysiska uttryckens knutna hjälplöshet.

Först med 3D-filmens ankomst uppenbarade sig möjligheterna att göra Pina Bausch rättvisa. Med den kunde man tillföra rymd och rumskänsla även om den aldrig kan ersätta erfarenheten av att befinna sig i samma rum. Med den kunde man komma nära essensen i hennes verk, För att tala med den frans­ke 1600-talsessäisten Montaigne: Själens rörelser föds samtidigt med kroppens. Aldrig tidigare förefaller 3D-tekniken så djupt motiverad och välanvänd.

Men den legendariska koreo­grafens död förändrade filmens struktur. Fyra numera klassiska föreställningar bildar en form av kronologisk ryggrad. Här finns genombrottet, i den oerhört starka nyversionen av Igor Stravinskys ”Våroffer” från 1975 skildras män och kvinnor fångna av massans hetsande anonymitet. Kompositören sägs ha varit misslynt över koreografin vid urpremiären 1913. Pina Bauschs och Wim Wenders rytmiska och oundvikliga vision skulle nog ha fallit bättre på läppen.

Här ser vi också den minimalistiska ”Café Müller” från 1978, som skildrar främlingskap, blindhet och människors smärtsamma oförmåga att bryta varandras ensamhet. Av ”Kontakthof” gjorde Pina Bausch tre versioner, den senaste 2008. ”Pina” för samman alla tre, när den i en stor öppen och anonym danshall låter tre generationer växelvis dansa samma slags dans. Det blir ett slags gripande syntes av Pina Bauschs absoluta tema: kärlekslängtan, behov av tillit och könskamp i en obruten cirkelgång där också gamla männi­skor ingår. Hos henne går känslorna inte i pension tillsammans med kroppen.

Här finns till sist också ”Vollmond” från 2006, där berg och vatten ramar in dansarnas först lyckliga men alltmer frenetiska och desperata livsbehov. Ljus och mörker går också här hand i hand.

Till de sammanhängande föreställningarna kommer ett långt pärlband av rörande, komiska eller dramatiska danssolon i högst verkliga Wuppertal-miljöer. Plötsligt får Pina Bauschs koreografi ännu tydligare djup, tydlighet och förankring hos dansarna och deras individuella kroppsspråk. I trafikkorsningar, på den omtalade Schwebebahn, balkbanan, som löper över stadslandskapet, i en väldig industrimiljö, i parker, vid randen av ett väldigt terrasserat sandtag, i en glaspaviljong med vidsträckt pastoral utsikt.

Till dansbilderna kommer närbilder av dansarnas rena och öppna ansikten, när de var och en för sig och på alla upptänkliga språk ramar in sina solon genom att tala om sin syn på det speciella med Pina Bausch och på sitt eget arbete tillsammans med henne.

Var och en kommer att finna många favoriter bland alla dessa människor, kroppar och själstillstånd.

Wim Wenders är klok nog att aldrig vilja skapa illusionen av att vara där och då. Han har insett omöjligheten av att förstärka sitt uttryck genom att blanda två konstformer. Han är noga med att i varje ögonblick ta ett kliv tillbaka till en bland publiken, som att försäkra sig om att det är en film vi bevittnar.

Vad mera är: genom växelspelet mellan helbilder av scenen, koncentrerade närbilder av speciella skeenden eller förankring runt omkring i Wuppertal-miljöerna lyckas han förmedla sin egen personliga känslomässiga transport in i föreställningarna, till dansarna och deras uttryck.

Liksom Pina Bausch var en särpräglad koreograf (även om en del av hennes medel i dag kan tyckas ha förvandlats till klichéer hos andra) har ”Pina” blivit en vacker och särpräglad (dans)film. Man behöver inte ”tycka om” den utan reservationer, lika lite som man ”tycker om” Pina Bausch. Hennes koreografi fungerar inte så. Den berättar aldrig ett avslutat drama.

Den skärper blicken genom att renodla, förstärka vardagliga rörelser, gestik och känslor i ett och samma andetag.

Det betyder upprepning.

Upprepningens fasansfulla attraktionskraft.

Följer man med på den färden, skärps också blicken mot ens eget inre.