På 1970-talet var Pippa Lee (Robin Wright) en knarkande flottig Courtney Love, när vi möter henne i dag är hon Magdalena Ribbing i förtid. En perfekt värdinna i femtioårsåldern, alltid i samma beige nystrukna nyanser, håret varsamt lagt och besticken nedbäddade i rena fack. Nyligen har hon och hennes mycket äldre make (Alan Arkin) sålt allt de äger och lämnat Manhattan för ett härligt pensionärshem någonstans i lugnaste Connecticut. Hur blev hon så korrekt och torr?
”Pippa Lees hemliga liv” tar Talking Heads-låten ”Once in a lifetime” och vill göra film av dess berömda textrader:
”You may find yourself behind the wheel of a large automobile./You may find yourself in a beautiful house, with a beautiful wife/and you may ask yourself: How did I get here?”
I viss mån lyckas regissören Rebecca Miller svara på frågan. Med hjälp av återblickar till uppväxten med en knarkande hemmamamma, och över till de rebelliska åren som tonåring i New York, börjar vi se en självdestruktiv kvinna växa fram. Men i stället för att bränna ut snabbt och hamna död i rännstenen väljer Pippa Lee att radera ut sig själv på annat sätt: hon gifter sig med en självbelåten New York-förläggare och föder honom två mönsterbarn. Pippa iscensätter en långdragen självutplåning som är smärtsam att bevittna och som tyvärr också är helt utan verkan. Ute i trygga Connecticut börjar plötsligt vilden i henne göra sig påmind och Pippa måste välja mellan att ytterligare förtrycka sig själv eller släppa allt och sväva ut.
Människor som gör lappkast i livet är spännande och mystiska. När helylle Whitney Houston plötsligt blev fyllkärring, när söta Britney Spears rakade skallen, när drömprinsen Jonas Bergström föredrog norskor och Tiger Woods visade sig vara nymfoman stannade tiden en smula. Alla satt vi naglade vid våra skvallerspalter och undrade hur det var möjligt. Hur kan en fasad krackelera så brutalt? Hur kan man välja att bygga upp ett så falskt utanpåverk?
”Pippa Lees hemliga liv” är en stjärnspäckad historia. Alan Arkin har varit en av mina favoriter sedan ”Moment 22” (1970). Som självbelåten alfaintellektuell är han perfekt. Han gör stor affär av att ”se” den unga Pippa. På det där förmätna sätt som bara väldigt självsäkra herrar kan göra förklarar han för henne vem hon är och Pippa lyssnar. Julianne Moore spelar en stenhård sjuttiotalsflata som tar mjukpornografiska bilder på Pippa. Winona Ryders neurotiska poet visar upp en komisk sida som man nästan glömt bort. Keanu Reeves stolpar omkring så där charmigt och undermåligt som bara han kan göra. Allting fungerar väldigt bra. Ändå lirar det inte riktigt.
Filmen öppnar med en middagsbjudning där det skålas till huvudkaraktärens ära: ”Hon är ett mysterium – en gåta!” Problemet är bara att gåtan inte är särskilt intressant. Pippa Lee är så tråkig att jag inte bryr mig om hur hon blev sådan. Är man så trist får man bannemej skylla sig själv.