På ”Planet 51” är människorna gröna och har antenner men lever annars ganska mycket som i USA på 1950-talet.
Det betyder att de slukar film om monster från världsrymden. När det landar en intet ont anande amerikansk astronaut blir han ett jagat villebråd. Sextonårige Lem och hans kompisar litar på rymdvarelsens goda vilja och försöker gömma honom.
Fiffig design, fast det blir aldrig så att man känner något för Lem eller någon av hans vänner, tagna ur Animationskungens binge med ”Billiga hjältekompisar”. ”Planet 51” är huvudsakligen nittio minuter med kringrusande grön mandelmassa med stora ögon.
Idén med en rymdvarelseversion av amerikanskt 1950-tal är ändå väl tillvaratagen, med skojiga byggnader och prylar i någon sorts retro-futuristisk stil. 1950-talet tycks särskilt tacksamt att datoranimera; det återkommer ofta.
Det är det tråkiga med ”Planet 51”: allt ger en känsla av déjà vu. Astronauten Chuck är billighetsversionen av ”Toy story”-filmernas Buzz Lightyear, en liten robot på hjul får en att längta efter Wall-E.
Alla inblandade i filmen har varit fullkomligt nöjda med att bara göra efter. Det gör ”Planet 51” rätt meningslös för alla över, säg, fjorton – å andra sidan är bristen på originalitet förmodligen inget som stör juniorer ute på sitt första biobesök. Till ”Planet 51” kan man låna beskrivningen av Jorden i ”Liftarens guide till galaxen”: ”I stort sett ofarlig.”