Filmrecensioner

”Play”

En del i styrkan i Ruben Östlunds "Play" ligger i bilderna.
En del i styrkan i Ruben Östlunds "Play" ligger i bilderna. Foto: Marius Dybwad Brandrud
Ruben Östlunds nya film bygger på ett ­autentiskt rättsfall och formar sig till ett mångskiftande drama om makt och ­maktlöshet bland barn.
Filmrecension
5

Titel: "Play"

Kategori: Drama

Regi: Ruben Östlund

Manus: Ruben Östlund

Medverkande: Anas Abdirahman, Sebastian Blyckert, Yannick Diakite, Sebastian Hegmar, Abdiaziz Hiloute, Nana Manu, John Ortiz, Kevin Vaz med flera

Längd: 1 tim 58 min (från 11 år)

Öppningsbilderna i Ruben Östlunds ”Play” kunde vara hämtade från vilken stad som helst, ja från nästan alla Europas städer. En köpgalleria, en pliktskyldig plantering i mitten på inomhustorget, rulltrappor mellan olika plan, människor som går förbi med påsar och kassar. Kameran håller sig på di­stans. Det är som om den hellre fokuserar fondens intet­sägande tomrum än människorna som befolkar dess marginaler.

Så småningom når oss fragment av samtal.

En grupp svarta tonåringar hänger på ena sidan. På den andra stannar några yngre vita kids. En av dem har tappat bort sin plånbok förstår vi, och de tar så ett nytt varv runt affärerna de besökt för att hitta den.

De båda tydligt skilda grupperna sammanstrålar i sportaffären: den vita trion för att fördriva tiden med att prova skor, den svarta kvintetten för att fördriva tiden med att provokativt studsa en boll i deras riktning, närmare och närmare.

Redan från början sätter Ruben Östlund – precis som i genombrottsfilmen ”De ofrivilliga” – våra föreställningar och förväntningar på spel.

Ty vad förstår vi av det vi ser, och vad ser vi egentligen?

”Play” betyder i all sin eleganta dubbeltydighet både lek, spel, teaterstycke, till och med sysslolöshet.

Som verb inte bara leka och spela, utan också manipulera.

Inspirationen till ”Play” kommer från ett verkligt fall i Göteborg, där unga rånade andra unga främst på deras mobiltelefoner genom att sinnrikt spela upp det så kallade brorsantricket. Genom att hävda att brorsan blivit rånad och ifrågasätta om offrens mobiltelefoner verkligen var deras egna fick rånarna dem att frivilligt lämna över dem.

Rättegångshandlingarna närstuderades av Ruben Östlund. Men ”Play” är ingen dokumentärfilm. Den är en psykologiskt mångskiktad och djupt oroande bearbetning av vad han kunde utläsa. I synnerhet om hotbilderna av ”den andre” som drivkraft och väldiga makt över vårt förhållande till varandra.

Redan vid premiären i Cannes i våras höjdes en del avståndstagande röster mot den. Den skulle framför allt vara ”rasistisk” eftersom kvintetten rånare är svarta och rånoffren ur vit medelklass.

Det är att förminska och förenkla ”Play”. Genom sitt intelligenta bildspråk och sitt sinne för människors inbördes förhållanden rör den sig snarare systematiskt bort från alla sådana enkelt tudelade förklaringsmodeller. Vem som uppfattar sig som i underläge eller i överläge – och varför – förblir en öppen och tänjbar fråga.

Lika tänjbar som föreställningen om att den materiella skillnaden mellan offer och gärningsmän skulle vara den stora och avgörande.

Oavbrutet spännande berör den frågor om trygghet och hot, om gruppdynamik och spelregler, om handfallna vuxna och rädda barn och den där nästan osynliga linjen då charmfull lek förvandlas till allvar både inom och utom gruppen.

Den äter sig in i åskådarens egna föreställningar utan att erbjuda någon förenkling eller lättnad.

Det våld som utövas är psykologiskt.

En del av styrkan ligger i bilderna, som så att säga fokuserar ett tomrum, ett slags brist och alienation för att få oss att upptäcka det väsentliga i vad som oftast uppfattas som marginaler. De gäller de vuxna åskådarna på spårvagnar, fik och i motionsspår som tycks leva på en helt annan planet.

Liksom det gäller passagerarna på tåget mellan Halmstad och Göteborg då den gåtfulla men humoristiska parallella historien berättas om en vagga som blockerar gången på ett reglementsvidrigt sätt. Tågvärden är en släkting till busschauffören i ”De ofrivilliga” och försöker gång på gång men utan framgång få vaggans ägare att ta hand om den till resenärernas allt hånfullare munterhet.

Det är inte det enda humoristiska inslaget i ”Play”, som genom sina enastående amatörskådespelare inte slår an ett enda falskt tonfall.

Den kommer att bli svår att glömma.