Rödhåriga elvaåringen Cyril (Thomas Doret) står på barnhemmets kontor och trycker med bägge händerna telefonluren mot örat. Han tittar stelt ner, han vill inte möta blicken från läraren som försöker få honom att sluta ringa det bortkopplade telefonnumret, han vill inte sluta lyssna på det automatiska svaret.
Cyril försöker tränga bort sanningen, pappa har flyttat och stängt av telefonen. Cyrils far kommer inte, som han sagt, att hämta Cyril efter en tillfällig vistelse på barnhemmet. Men så länge Cyril vägrar att acceptera att pappa har övergivit honom har det inte hänt. Det blir slagsmål om telefonen, Cyril far i väg, lärarna på barnhemmet efter.
Alla som sett bröderna Dardennes filmer känner igen den där bilden av en rygg. I brödernas berättelser jäktar alltid någon bort från oss, bärande på ett dödssjukt hopp som sanningen inte får komma i kapp. Cyril är ännu en av de sorgliga olycksfåglar som är så svåra att glömma sedan Luc och Jean-Pierre Dardenne fångat dem i sin sökare.
Cyril säger att pappa inte kan ha flyttat, för då skulle han åtminstone ha kommit förbi med Cyrils fina cykel.
När Cyril smiter tillbaka till sin gamla lägenhet för att leta efter pappa, blir den unga damfrisörskan Samantha (Cécile de France) indragen i tumultet då barnhemmets personal fångar in honom. Hon kommer sedan till hemmet med cykeln, som hon fått tag i. Då ber Cyril att få komma till henne på helgerna.
Ska det fungera? Cyril är fortfarande inställd på att hitta pappa och uppfattar egentligen andra vuxna som hinder i vägen för hans sökande. Nåde den som försöker hejda Cyril när han fått en idé i huvudet.
Det finns många som skildrar elände, men inga som gör det som bröderna Dardenne. De är osentimentala och koncentrerade. Varje bild här berättar om Cyril – Doret är lysande – en elvaåring som just förstått att han är övergiven. Av lärarna, av Samantha och av fadern, då han kort visar sig (Dardenneveteranen Jérémie Renier).
Andra regissörer har en tendens att bli omåttliga då de skildrar människor i svåra omständigheter, passar på att fylla bilderna med all världens ondska. Alejandro González Iñárritu gjorde det till exempel med ”Biutiful” (2010). Bröderna Dardenne koncentrerar sig alltid på ett öde. De berättar att livet är hårt, men dömer inte.
Det är nog denna tyglade medkänsla som ger filmerna det bibliska drag många tyckt sig känna. Här blir det mer påtagligt än någonsin för nu använder bröderna, möjligen för första gången, pålagd musik. Vid ett par tillfällen väller några sekunder ur Beethovens ”Kejsarkonserten” fram. Det kommer helt utan förvarning. Effekten är enastående, som om himlen plötsligt öppnade sig och någon såg på de små människorna i en opersonlig belgisk förort.
När Cyril varit särskilt hopplös får Samanthas pojkvän nog: ”Det är han eller jag!” säger han argt. Utan eftertanke, bara som en sorts konstaterande, svarar Samantha: ”Det är han.”
Och i min inre textremsa gör jag om till versalt ”h” i hennes ”han”.