Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Pojken med guldbyxorna”

Livli (Nina Sand), Mats (Lukas Holgersson) och David (Olle Krantz).
Livli (Nina Sand), Mats (Lukas Holgersson) och David (Olle Krantz). Foto: Nordisk film

Fartfyllt. Äventyr går före moral när guldbyxorna gör comeback

Drama
3

”Pojken med guldbyxorna”
Regi: Ella Lemhagen
Manus: Ella Lemhagen, Max Lundgren, Fredrik Wikström Nicastro.
I rollerna: Lukas Holgersson, Nina Sand, Shanti Roney m fl. Längd: 1 tim 39 min (från 11 år).

Det är nog själva prasslet jag minns bäst. Det där krispiga ljudet som uppstod när Mats plockade fram tiokronorssedlar ur byxfickan i 70-talets filmatisering för tv av Max Lundgrens ungdomsbok ”Pojken med guldbyxorna” Det och kortslutningen som uppstod i mitt huvud när drömmar om ekonomiskt oberoende och tankar om altruism kolliderade med varandra.

Fyrtio år senare känns det kittlande ”tänk om”-scenariot fortfarande aktuellt. Men medan sjuttiotalets tv-serie kombinerade magisk realism med kritik mot storbanker och rådande fördelningspolitik betonar 2014 års version äventyret framför moraliska ställningstaganden.

Mats bor med sin ensamstående pappa. De har det ekonomiskt tufft och sommarlovet ser ut att bli en räcka händelselösa dagar. Det vill säga tills Mats hittar ett par magiska byxor vars högerficka innehåller obegränsat med pengar. En fin detalj är att de fått behålla sin bruna färg från tidendet begav sig. Efter en bulemisk shoppingrunda bestämmer sig Mats för att försöka hjälpa andra i stället. Han börjar med alkoholisten Zeke nere i centrum.

Men i samma takt som sedlarna lämnar fickan töms också banker runt om i landet på pengar. Polisen börjar sitt sökande efter den skyldige.

Genom att samarbeta med ”Snabba cash”-producenten Fredrik Wikström Nicastro introducerar regissören Ella Lemhagen ett slags hybrid mellan barnfilm och snut­action. Det innebär samma typ av biljakter, råskinn med tysk brytning och förhör med bakbundna män i tomma lagerlokaler som vi är vana vid att se i svenska polisfilmer. Men trots det höga tempot och den dramatiska händelseutvecklingen saknar filmen energin som krävs för att ta sig i mål. Intrigen om ekobrottslighet känns snårig och inte riktigt anpassad till målgruppen. Tonvikten på själva jakten gör att de filosofiska och politiska dimensionerna av berättelsen tappas bort på vägen.

Bäst är Nina Sand som den coola blåhåriga flickan Livli. Hon får mig att önska att någon hade haft modet att göra detta till en Flickan med guldbyxorna. Det är också roligt att se Harald Hamrell, den ursprungliga guldgossen, i en liten biroll som polisman.

Sättet som den nya filmen tonar ned de samhällskritiska aspekterna av boken känns rätt symtomatiskt för vår tid. Visst kan 70-talets fostrande barnkulturideal och Mats lillgamla tonfall kännas lite löjligt i dag. Men jag föredrar det framför den här typen av fartfylld men ofarlig familjeunderhållning. Här fanns potential för ett intressant samtal med barnen. En möjlighet som den här gången tyvärr gick förlorad.