Precious är sannerligen en udda hjältinna och tonåring i den samtida amerikanska filmen. Sluten, tigande, passiv, överviktig, hivpositiv och som en avlägsen svart kusin till Mia i Andrea Arnolds ”Fish tank” lever hon under närmast otänkbara omständigheter. Hon är lika gammal som sin engelska släkting. Hon har suttit sig igenom skolan i Harlem utan att någonsin ha lärt sig läsa och skriva. Hemma misshandlas hon regelmässigt av sin mamma och tolereras bara som kokerska och springflicka till socialen. När hon väntar sitt andra barn efter pappans upprepade övergrepp får hon lämna skolan.

Hennes räddning heter undervisningsprojektet ”Each one teach one”, som tillämpar en alternativ pedagogik: att utnyttja elevernas egna berättelser för att nå kunskap.
Det är en närmast mirakulös räddning, som helt och hållet vilar på några enskilda människors vilja att se förbi det som på svenskt nyspråk kallas ”utanförskapet” – ett begrepp till för att ytterligare alienera och förminska männi­skor nederst på klasstegen. En avglamouriserad Mariah Carey som socialarbetare, en klarögd Paula Patton som lärarinna lyssnar hellre än sätter betyg och avfärdar.

Så kommer Lee Daniels raka och tydliga berättarkonst, efter Sapphires mycket uppmärksammade roman ”Push”, att handla om både en gravt dysfunktionell familj i allmänhet och incest i synnerhet. Om en illa fungerade skola som är bättre på att underkänna prov än på att undervisa. Om en socialtjänst vars uppgift stannar vid att betala ut bidrag – eller efter ytlig kontroll inte göra det.

I en av filmens mest smärtsamma scener hämtas Precious första barn med Downs syndrom hem från mormor, för en föreställning inför en besökande kontrollant.
Det är framför allt skådespelarna som gör att man accepterar kombinationen av djupaste feelbad och den mycket amerikanskt gestaltade resan mot hoppfull, och delvis övergullig, feelgood.

Gabourey Sidibe som Precious, som så småningom börjar tala samtidigt som ögonen får liv, gör en anmärkningsvärd och oförglömlig debut. Mo’nique ger den ömsom misshandlande, ömsom vegeterande mamman djup som både självömkande och hjälplös.
Men personligen föredrar jag Laurent Cantets ”Mellan väggarna” som skolskildring eller bröderna Dardennes filmer som berättelser från den språklösa kampen för överlevnad i samhällets utkanter.

Detta trots Lee Daniels högst hörbara uppmaning till att tala, ta till orda och protestera. Redan i inledningsbilden fladdrar en symboliskt röd fana (förlåt, halsduk) högt uppe mot de sotsvarta balkarna under den tunnelbanebro där Precious för första gången tar gestalt.